invigdes på nytt genom Judas Mackabeus tre år senare. Herodes den store (40 f.Kr.—4 e.Kr.) genomförde stora om- och tillbyggnadsarbeten av t. för att skänka glans åt tronen och vinna judarnas bevågenhet. Om detta lysande s.k. Herodes’ tempel ha vi ganska detaljerade informationer bl.a. genom den judiske historieskrivaren Josephus och Mischna-traktaten Middot. Medelst uppförande av stödmurar och utfyllningsarbeten utvidgades t.-området till ungefär det dubbla. Den s.k. judarnas klagomur i våra dagars Jerusalem utgör en rest av den herodianska muren. Borgen Antonia låg nordväst om tempelkomplexet. Den s.k. Ecce homo-bågen har ingått i borgen. I söder ledde två portaler till den s. k. hedningarnas förgård, som omramades av pelarhallar. Där fanns marknadsbodar, som användes under de stora festerna. Salomos pelargång, omtalad bl.a. i Joh. 10:23, låg i öster. Översteprästens residens, lokaler för Stora rådets sammanträden m.m. voro likaledes belägna inom t.- området. På något högre nivå lågo t:s egentliga förgårdar, tre till antalet, de s.k. kvinnornas, männens och prästernas förgård. Varningstavlor förbjödo vid dödsstraff hedningar att passera ingångarna. Själva t. hade samma grundplan som tidigare, men murarna voro avsevärt mycket högre. Utvändigt såväl som invändigt voro de smyckade med guld. En praktfull vävnad ersatte väggen mellan det heliga och det allraheligaste. Herodes’ t. förstördes genom eld under Titus år 70 e. Kr. På den berömda Titus’ triumfbåge i Rom avbildas som krigsbyte bl.a. skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusstaken. Inom kristenheten har det judiska t. tjänat som förebild för kyrkobyggen. I Helsingelagen säges t. ex., att den förste som byggde sockenkyrka var konung Salomo. T. har också haft betydelse som symbol. I N.T. talas det om Kristi kropp som Guds t., Matt. 26: 61; Joh. 2:21. De kristna äro ett den helige Andes t., 1 Kor. 6:19. I det nya Jerusalem skall det enligt Uppb. 21:22 icke finnas något t., »ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet». 857 TENGSTRÖM Litt.: Illustreret religionshistorie under red. af Johs. Pedersen (Khvn 1948); K. Möhlenbrink, Der Tempel Salomos (Beiträge z. Wiss. vom A. und N. T. 4. Folge 7; Königsberg 1932); C. Watzinger, Denkmäler Palästinas 1—2 (Leipzig 1933—35) ; A. Parrot, Le temple de Jérusalem (Cahiers darch. bibl. 5, Paris 1954). L.G. R. TENGSTRÖM, Jakob, (1755—1832), ärkebiskop i Åbo, en ay Finlands främsta kulturpersonligheter under slutet av den svenska tiden och årtiondena efter 1809. Han påverkades av sin morbror A. Chydenius*, vars nationalekonomiska och teologiska intressen verkade stimulerande, och av sin lärare vid Åbo Akademi H. G. Porthan*, vars inflytande bar frukt i poetisk verksamhet och historisk forskning. Under en tids vistelse i Stockholm infördes T. i den litterära kretsen kring J. H. Kellgren. Några pris av Svenska vitterhetsakademien vittnar om kvaliteten i T:s prestationer. Fil. mag. 1775 verkade T. som filosofie och teologie adjunkt vid Åbo akademi, tills han 1790 blev teologie professor. Som akademisk lärare vann han uppskattning genom energi och initiativrikedom. Han genomdrev reformer i fråga om prästers och lärares utbildning och befordrade särskilt det praktiskteologiska studiet. 1803 blev T. biskop (från år 1817 ärkebiskop) i Åbo. Som prokansler verkade han med framgång för Akademien. Som en vidsynt och initiativrik stiftschef med stor organisationsförmåga bidrog han till kyrkolivets allsidiga utveckling och en intensifiering av prästernas arbetsinsats. För bibelsällskapet (grundat 1812), evangeliska sällskapet och finska hushäållningssällskapet var han verksam. T:s produktion är betydande. Utom rent litterära alster och barnböcker utgav han utmärkta historiska och kyrkohistoriska arbeten: biografier över biskoparna Johannes Terserus (1795) och Isak Rothovius (1795— 1813), »Afhandling om presterliga tjenstgörningen och aflöningen i Åbo erkestift» (3 band 1820—1822) och »Handlingar till upplysning i Finlands kyrkohistoria» (9 h. 1821— 32). Han tog även initiativ till stiftets herdaminne. 858