upptagen av studier, bokavskrivning, författarskap och själasörjarverksamhet. T. var en flitig bokskrivare (bl.a. avskrev han bibeln fyra gånger) och författare. Han skrev sitt klosters krönika, uppbyggliga biografier men framför allt en rad andaktsböcker. Av dessa har »De imitatione Christi» (»Om Kristi efterföljelse») nått en enastående spridning och för alltid berett T. ett eminent rum i den klassiska kristna uppbyggelselitteraturen. Boken »Om Kristi efterföljelse» utvecklar ett sedan urkristendomen flitigt behandlat motiv (se Efterföljd). Hos T. framställes denna efterföljelse i den bernhardinska mystikens anda. Kristi efterföljelse består inte, såsom samtiden mestadels framställde den, i helgondyrkan och klosterliv, utan i inre efterföljelse, i den egna viljans frigörelse från jordisk ävlan, i hängivenhet åt Gud och i sinnets riktning på det eviga livet i Kristus. Framställningen är enkel och klar, fylld av innerlighet och värme, och i stort sett fri från dogmatiska spetsfundigheter och all polemik. Boken blev därför från början mycket läst av katoliker och efter hand även av protestanter; i äldre översättningar för de senare avlägsnades visserligen mera igonenfallande spår av medeltida katolsk fromhet, vilket tillrättaläggande emellertid numera övergivits. Med sina 3.000 upplagor på skilda språk har boken nått en spridning, som endast överträffas av bibelns. T:s författarskap till »De imitatione», kanske det mest omdebatterade i den kristna litteraturhistorien, har emellertid tidigt ifrågasatts. Icke mindre än ett trettiotal andra personer ha nämnts som författare, bl.a. Bernhard av Clairvaux, den berömde Paristeologen Gerson och en viss Gerson (eller Gessen) av Vercelli. I en av de egenhändiga handskrifterna (i Bibl. royale i Bruxelles) uppger sig T. själv endast som skrivare av boken, men detta kan förklaras som utslag av hans personliga anspråkslöshet och hela hans inställning till tillvaron (som valspråk uppger han på ett ställe »ama nesciri»). Efter K. Hirsches omfattande undersökningar (se litt.-fört.) ansågs därför T:s författarskap som obestridligt. Härför talade bl.a. 881 THOMAS A KEMPIS den med T. samtida traditionen, de talrika germanismerna i den latinska texten, en slående överensstämmelse i fråga om ordrytmen i »De imitatione» och i T:s övriga obestritt äkta skrifter m.m. På sistone har emellertid författarfrågan kommit i ett nytt läge. P. Hagen påvisade sålunda 1926, att innehållet i en i Lübecks stadsbibliotek funnen lågtysk andaktsbok, som Hagen då utgav i modern tolkning med titel »Mahnungen zu Innerlichkeit» och som återgår på ett nederländskt original, till stora delar sammanfaller med innehållet i böckerna 2—3 i »De imitatione». Likaså återgå delar av bok 4 på en skrift, känd i medellågtysk översättning, likaledes utg. av Hagen 1930 i »Zwei Urschriften der Imitatio Christi» (Deutsche Texte des Mittelalters 34). På sistone har man med stor energi sökt göra gällande, att Geert Grootes diarium, antingen på latin (F. Kern) eller på nederländska (J. v. Ginneken), tjänat T. som förlaga. Författarfrågan kan därmed knappast ännu anses som definitivt löst. Det är emellertid uppenbart, att T., såsom skett i alla tider med detta slags litteratur, gjort urval ur redan existerande böcker och härtill fogat egna utläggningar. Själva utformningen eller redaktionen torde emellertid vara ett verk av T. Den äldsta bevarade handskriften är daterad 1421; i tryck utkom boken första gången i Augsburg omkr. 1471. Till skandinaviska språk översattes den tidigt och lästes flitigt, i äldre versioner mer eller mindre starkt tillrättalagd för protestantiska läsare. Äldsta danska övers. av J. J. Venusin (1599), därefter flera nya övers., senast (1914) av S. A. Becker; till svenska av Laurentius J. Preutz (1663), senast övers. av J. Bergman (1934); en norsk övers. av W. A. Wexels utkom 1832, ny övers. på riksmål av T. Tranås (1925) och på landsmål av B. Støylen (1932); den äldsta finska övers. av C. J. Kemelli (1836) är märklig för det stora inflytande den anses ha haft på finskt religiöst folkspråk; en ny finsk övers. av E. Kaila (1927). Ett urval av böner och tänkespråk ur T:s skrifter efter en bearbetning av G. Tersteegen, kallat »Then lille Kempis», i folkmun »Lilla Kämpe», utkom första gången på 882