I Nya testamentet får t. sitt innehåll och värde utifrån den nya Kristusverkligheten. Hela N. T. förkunnar: » Tiden är fullbordad» (Mark. 1:15; Gal. 4:4), de av profetian utlovade tiderna ha nu utbrutit. Jesu historia: hans liv och lidande och framför allt hans död och uppståndelse, betecknar t:s vänd- och medelpunkt. Men Kristus är inte bara t:s och historiens mitt (O. Cullmann), han är även den förste och den siste (Upp. 1:17). Världen har kommit till och når sitt slut och sin fulländning genom honom (Kol. 1:15— 17; Hebr. 1:2). Liksom Fadern är Sonen t:s herre, »densamme i går och i dag, så ock i evighet» (Hebr. 13: 8). I N.T. finner man alla de termer, som i profangrekiskan utgöra uttryck för t. Det mest betydande tidsbegreppet heter xatpós, vilket i profangrekiskan betyder ett lämpligt tillfälle, men i N.T. (analogt med dess motstycke i G.T., et) en av Gud given och bestämd tidpunkt (t.ex. Apg. 1:7). Kulminationen i Jesu livsverk, hans lidande och död, kallas sålunda Jesu »kairos» (Matt. 26: 18; Joh. 7:3). Kairospunkter ha förekommit också i det förgångna, liksom de skola inträffa även i framtiden. Alla dessa kairostider bilda en rak och klar linje, den gudomliga frälsningshistorien. Accenten ligger dock på den stund eller dag som är närvarande. Kristi fullständiga försoningsverk ger nu- och idag-tidpunkter en avgörande betydelse (vy OCh cýuespov betonas särskilt i Lukasevangeliet). En annan viktig tidsbestämning är aiw, »eon», som betyder tidsperiod, tidsålder. De från den senjudiska eskatologin härledda termerna »denna tidsålder» och »den tillkommande tidsåldern» (Mark. 10:30; Ef. 1:21) kunna såtillvida skiljas från varandra, att den gamla tidsåldern har både en början och ett slut, medan den tillkommande tidsåldern, den som med Kristus har begynt, aldrig tar slut. Gud har skapat (Hebr. 1:2) även tidsåldrarna. Kristus härskar över dem alla. Hans inkarnation, död och uppståndelse liksom hans återkomst i härligheten skilja tidsåldrarna från varandra. Utan tvivel har N.T. ett lineariskt tidsbegrepp. Den av Kristus behärskade 889 TID världs- och frälsningshistorien skrider alltjämt framåt. Det råder dock olika teologiska meningar, hur denna tidslinje närmare skall beskrivas. Cullmann betecknar t. som en enda linje, i vilken Kristi livsverk (»die einmalige Christustatsache») utgör medelpunkten. Men den kristna uppfattningen av t. kan även betecknas med en trappformigt stigande bruten linje. En ny tidsålder har begynt med Kristus, medan den gamla tidsåldern fortsätter och löper parallellt med den nya — ända till Kristi parusi. Den kristna människan lever i dem båda. Hon är gammal och ny, »simul justus et peccator». Sålunda skulle tidsfiguren ha två brännpunkter, Kristi död och uppståndelse och hans parusi. Den »realiserade eskatologin» och den »bidande» borde poängteras lika starkt. Se även Evighet. Litt.: G. Delling, Das Zeitverständnis des Neuen Testaments (Gütersloh 1940); O. Cullmann, Christus und die Zeit (Zollikon—Zürich 1946); J. Marsh, The fulness of time (London 1952); E. Brunner, Das Ewige als Zukunft und Gegenwart (Zürich 1953). A. T.N. 2. Filosofisk. Enhver definisjon av en så fundamental bestemmelse som t. vil måtte forutsette det som skal defineres. Men desto utretteligere har den teologiske og filosofiske tanke arbeidet med t.s problemer. Erkjennelsesteoretisk. For antikkens realistiske kunnskapsteori var t. en bestemmelse ved virkeligheten i seg selv. Dette sto fremdeles fast for skolastikken, men ble gjort tvilsomt gjennom cartesiansk subjektivisme og kantiansk kritisisme. For Kant var t. og rom aprioriske anskuelsesformer for mulig sanseerfaring og bestemte tingene i deres fremtreden for oss, ikke i deres egeneksistens. En tredje posisjon inntar fen omenologien, som fra et subjektivt utgangspunkt vil gi strukturelle vesensbestemmelser og finner t.s vesen i tilværets »Zeitlichkeit». Psykologisk, naturfilosofisk og historiefilosofisk. Man kan sondre mellom subjektiv, objektiv og absolutt t. Antikken regnet med korrespondanse mellom den subjektive t.-bevissthet og den ytre verdens objektive t.-perioder. I sin analyse av t. i 4. bok Fy- 890