TIDERÄKNING stil» småningom även av de evangeliska länderna (Danmark—Norge 1700, Sverige— Finland 1753), men icke av den ortodoxa kyrkan. Till följd härav användes i Finland den tid landet var förenat med Ryssland gamla och nya stilen jämsides. Slutligen, 1923, övergick även den ortodoxa kyrkan till nya stilen i det att man från 30 sept. hoppade direkt till 14 okt. och beslöt sig för ett skottdagssystem som gör t. ännu noggrannare än den gregorianska. Olikheten framträder dock först om några århundraden och saknar därför tills vidare praktisk betydelse. Iforntiden räknades åren vanligen från någon allmänt känd tilldragelse, t. ex. »Det år då gudarnas trädgård anlades» (en babylonisk text), »Två år före jordbävningen» (Amos 1:1). Oftast utgick man dock från de regerande furstarnas tronbestigning eller vissa ämbetsmäns mandattid, t. ex. »I femtonde året av kejsar Tiberius’ regering» (Luk. 3:1), »Då NN var arkont» (Grekland), »Då NN och MM voro konsuler» (Rom). Då härskarnas regeringstillträde sällan sammanföll med årets begynnelse, uppstod ofta oklarhet, i det att samma kalenderår kunde räknas antingen som den föregående härskarens sista eller som efterföljarens första regeringsår eller eventuellt dubbelt. Det har t.ex. visat sig omöjligt att få längderna över konungarna i Juda och Israel efter Salomos död att helt gå i hop. Däremot ha fynden i Mari och Korsabad möjliggjort en synkronisering, åtminstone i stora drag, av den egyptiska, grekiska och babyloniska t. Svårigheten att i längden hålla reda på dynastier och årligen nyvalda ämbetsmän har överallt lett till strävan att binda t. vid en verklig eller fiktiv historisk tilldragelse av större betydelse. Grekerna räknade i olympiader (med början 776 f. Kr.), den hellenistiska Orienten i år efter erövringen av Babylon genom Seleukos Nikators seger vid Gasa (begynnelsedatum 1 okt.312 f. Kr.), romers ka författare i år efter Roms grundläggning (beräknad till 1 mars, senare 1 jan. 753 f. Kr.). Den seleukidiska t. ersattes av den kristna kyrkan med en ny, som tog Kristi födelse till orienteringspunkt. Den 903 uppgjordes av Dionysius Exiguus 526 e. Kr. Judarna började i stället räkna åren från världens skapelse, som ansågs ha ägt rum 3761 f. Kr. Islam utgår från året för Mohammeds flykt från Mekka till Medina 622 e. Kr. Dionysius Exiguus beräknade tiden för Kristi födelse enligt uppgifterna i Luk. 3:1, 23. Antar man med Matteus att Jesus föddes medan Herodes d. store ännu regerade, så måste Jesu födelse ha inträffat före år 4 f. Kr. Ett stöd för denna uppfattning har man funnit i »Betlehemsstjärnan» (Matt. 2), som antas ha varit en konjunktion av planeterna Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild, våren 7 f. Kr. Detta celesta fenomen betraktades även senare som ett messiasförebud. — Beräkningen av Jesu dödsdag grundar sig på uppgiften att den var en fredag, den 13 eller 14 i månaden Nisan. Detta var fallet den 7 april 30. Den dubbla möjligheten beror på att månadens ingång bestämdes genom iakttagelse av nymånen på Tempelplatsen i Jerusalem, varvid väderleksomständigheterna kunde hindra att månskäran blev synlig på väntad tid. — Tidpunkten för Jesu offentliga framträdande beräknas med ledning av Tiberius’ tronbestigning den 19 aug. 14 e. Kr. Som Tiberius’ första regeringsår torde man böra anse det som då återstod av det löpande seleukidiska året, alltså 19/8—30/9, och som hans femtonde (Luk. 3:1) 1/10 27—30/9 28. Under detta år började Johannes Döparen sin verksamhet. Såväl dagen som natten indelades på Jesu tid i tolv timmar och av romarna i fyra väkter (jfr Mark. 6:48, 13: 35). Under gammaltestamentlig tid var nattväkternas antal blott tre (jfr Dom. 7:19), och denna indelning följdes fortfarande i tempeltjänsten. Det sista dygnets tilldragelser i Jesu liv berättas av Markus i stort sett efter väkterna: kvällen 14: 17, före midnatt 14: 26, hanegället 14: 72 (tre nattväkter?), morgonen 15:1, tredje timmen 15: 25, sjätte timmen 15:33, nionde timmen 15:34, kvällen 15: 42. Litt.: F. K. Ginzel, Handbuch der mathematischen und technischen Chronologie 1—3 (Leipzig 1906—14); O. Gerhardt, Der Stern des Messias 904