vad som hör till den genomtränges så att säga av totemdjurets väsen, står under dess beskydd och får del av dess kraft. Ofta är t. sammanknippad med exogami (av grek. ëščw, utanför och yapuy, ta sig hustru, »hustrutagande utifrån»), vilket innebär, att de som tillhör samma totemklan, inte får gifta sig med varandra utan måste söka sin hustru hos en klan med ett annat totem än den egna klanens. Någon gång ärves totemet på moderns sida och inte via faderns, men detta är inte så allmänt, att det kan sägas höra till t:s väsen. — Totemdjuret får inte dödas annat än sakralt, d. v.s vid de särskilda ceremonier, vid vilka djurets kött ätes rituellt. En utformad speciell kult av totemdjuret saknas i regel. Totemdjuret är ingen gud, och man ber inte till det (jfr djurkulten, där djuret är gud och föremål för tillbedjan och annan kult). Flera riter som dock knappast kan rubriceras som kulthandlingar och som har som syfte att bl. a. bidra till förökningen av totemdjuret, förekommer dock. Särskilt vid klanens hemliga ceremonier, initiationsceremonierna, förekommer riter, där totemdjuret står i centrum och då det gäller att knyta förbindelsen allt starkare mellan å ena sidan djuret och de som skall invigas och å den andra klanen över huvud taget. Det gäller att tillförsäkra dem som inviges totemdjurets väsen och kraft. Somliga forskare (t. ex. Durkheim) betraktar t. som urreligion. Utgångspunkten för Durkheim är australiska stammar, som han anser representera det äldsta skiktet av kultur och religion. Dessa stammars uppfattning av »det heliga», av makten*, grundar sig på t. och därför menar han, att t. är den äldsta formen av religion jorden över. Vid deltagandet i klanens totemfester känner sig individen upptagen i det helas liv, som helt lyfter honom över hans eget vanliga och vardagliga. Han upplever klanens gemensamma väsende, manifesterat i dess totem: här skapas skillnaden mellan det heliga och det profana; här uppleves makten, mana, såsom något från det vardagliga avskilt, symboliserad i synlig form i totemdjuret. ` Litt.: C. Chulliat, Bibliographie critique du toté- 925 TRADITION misme (Paris 1936); É. Durkheim, Les formes élémentaires de la vie religieuse (Paris 1912); J. G. Frazer, Totemism and exogamy 1—4 jämte supplementband (London 1910—1937); A. Goldenweiser, Anthropology (London 1937); dens., Totemism, an analytical study (i Journal of Amer. folklore 23, 1910); E. Reuterskiöld, Till frågan om uppkomsten af sakramentala måltider med särskild hänsyn till totemismen (diss. Uppsala 1908); W. Robertson-Smith, Kinship and marriage in early Arabia (Cambridge 1885); dens., The religion of the Semites (3 ed. London 1927); C.S. Strehlow, Die Aranda- und Loritja-stämme in Zentral-Australien (Frankfurt a. M. 1907—1908) ; R. P. H. Trilles, Le totémisme chez les Fân (Münster i W. 1912; beh. afrikansk t.). Of P. TRADITION. 1. Bibelsk. Begrebet t. (hebraisk masara'h, græsk napáðooig) spillede på Jesu tid en meget betydningsfuld rolle i religionens liv. T. var først af alt overlevering af loven, torah’en, der ikke blot forelå i skriftlig fikseret skikkelse, men tillige mundtlig overleveret i de forskellige »halakot» (af halak, at vandre). Gud var med Moses som mellemled ophavsmand både til den skrevne og til den overleverede loyv med de mange tilføjelser og fortolkninger, der var nødvendige, da loven stadig skulle tilpasses til nye situationer. T.s redskaber var rabbinerne, de skriftkloge, hvis autoritet var meget stor, idet den mundtlige lovs autoritet ofte — naturligt nok — var større end den skriftligt fikserede. En rabbiner, der ville skaffe sin mening anerkendelse, måtte kunne overbevise om, at den hørte hjemme i den uafbrudte t.s-kæde, der i sidste instans stammede fra Gud selv. Mischnatraktaten »Pirqué Abot» opregner alle traditionsleddene fra Moses til rabbi Hillel. At lovens eksistens i disse to kategorier ikke uden videre var udenfor diskussion på Jesu tid, viser den omstændighed, at saddukæerne* i modsætning til farisæernce* hævdede, at kun den skriftlige torah var forpligtende, derimod ikke hele den traditionelle udlægning og videreførelse af loven, den såkaldte rapádðoos tv rpsoßutépwWy (se Josephus, Antiquitates judaicae 13,10,6). Jesus indtager samme standpunkt, idet han skarpt afviser denne t. som menneskers overlevering i modsætning til Guds 926