TRANSCENDENS — IMMANENS Nilsson, Samfundet Pro fide et christianismo. Minnesskrift (Sthm 1921); M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider, 5 (Helsingfors 1861); J. Gummerus, J. Patersonin vaikutus Suomessa (i Finsk Kyrkohist. samf. årsskr. 2, 1912, Helsingfors 1914); W. A. Schmidt, Piirteitä Suomen Evank. Seuran historiasta, Ramus virens (Helsingfors 1952); J. O. Andersen, Bone Falck Rønnes liy (Khvn 1921); H. G. Hæggtveit, Den norske kirke i det nittende aarhundrede 1 (Christiania 1911); H. Nilsen, Kirke- og skoleforhold i Bergen i biskop Jacob Neumanns tid (diss. Oslo 1948). W. A.S. TRANSCENDENS — IMMANENS. Om ett fält är givet, om ett visst begränsat område eller en klass av bestämda faktorer föreligger, så är det som faller inom det givna fältet immanent, medan det som faller utanför det ifgrågavarande området är transcendent. Begreppsparet transcendent-immanent är formellt; det förutsätter inte något särskilt innehäållsligt bestämt område, det implicerar inte vad som är immanent och vad som inte är det utan är transcendent. Något särskilt problem är inte heller givet med denna formella bestämning av termerna. I filosofiska och teologiska sammanhang begagnas termerna stundom, som om de hade en självklar och entydig innehållslig betydelse. Det har de inte. Däremot formuleras ofta bestämda och från varandra skilda åskådningar och frågeställningar i immanensens och transcendensens termer. Alltefter vad som räknas som immanent och transcendent, får termerna skilda betydelser, och olika transcendensproblem uppstår. I klassiskt tänkande är transcendensproblemet framför allt givet med Platon* och platonismen, och inte minst i den populärt fattade platonska idealismen, som har fortlevt genom tiderna. Det immanenta är för Platon sinnevärlden i tid och rum, det transscendenta är de allmänna, tidlösa och i sig varande begreppen eller idéerna, som tillika är absoluta värden. Transcendensproblemet i Platons egen idélära består i frågan, hur förhållandet mellan de två världarna gestaltar sig, samt i problemet, hur vi från våra sin- 935 nens alltid otillförlitliga vittnesbörd kan nå verklig kunskap. Själv sökte Platon lösa problemet i sin teori, att sinnevärlden på något vis har del i idévärlden och att idévärlden avspeglar sig i sinnevärlden. Sinnevärlden visar därigenom hän på idéerna, den väcker en återerinran om vad själen i preexistensen skådat och föranleder oss att höja oss över sinnesintryckens växlande mångfald till en förnuftets kunskap om idéerna. Aristoteles“ och nyplatonismen prövade var för sig nya vägar. På ett för följande tider ytterst betydelsefullt sätt fattade Aristoteles de platonska transcendenta idéerna som immanenta och gjorde gällande, att de var i tingen inneboende och för dessas beteende normgivande principer eller — som det heter på skolastikens* språk — de individuella tingens substantiella former. Som transcendent kvarstår dock för Aristoteles den rena formen, Gud. I nyplatonism en* sökte man däremot utjämna den platonska motsättningen mellan sinnevärld och idévärld genom att inskjuta förmedlande mellanformer, så att tillvaron fattades som en kontinuerlig serie från det sinnliga, materiella och immanenta till det översinnliga och transcendenta, som i sista hand bilott är fattbart för ett förnuftets intuitiva skådande. Enligt Platons egen teori är idéerna det sant varande, medan sinnevärlden, det vardande, är problematisk, och sinneskunskapen otillförlitlig. För den populära platonska idealismen däremot är sinnevärlden i rum och tid och kunskapen om den i princip oproblematisk. Transcendensproblemet tar i detta sammanhang formen av frågan, hur vi kan överskrida sinnevärldens gränser och nå kunskap om en över rum och tid höjd transcendent verklighet. Som transcendensproblemet framför andra i nyare tidens filosofi betraktas ofta frågan om yttervärlden och vår möjlighet att nå kunskap om en yttre verklighet. Intryck och idéer fattas som subjektiva och i medvetandet immanenta — de är mina föreställningar. Så är förhållandet t. ex. hos Hume, vilkens ståndpunkt haft och har ett bestämmande inflytande på sentida empirism och positivism. Detsamma gäller Kants* inflytel- 936