TRO penbarelsen och Guds löften med avseende på frälsningen (Sess. VI,c.6). För t. som förtröstan och en här i livet given frälsningsvisshet har Tridentinum, vari den romersk-katolska synen på t. fått ett sammanfattande uttryck, ingen förståelse. På alla väsentliga punkter bryter Luther med det romersk-katolska trosbegreppet. Först och främst så, att han icke låter t. vara blott initium, utan liksom Paulus fattar den såsom något hela det andliga livet omfattande. Vidare förkastar Luther distinktionen mellan fides informis (den blotta t.) och fides formata (den med kärlek förbundna t.). Denna distinktion utgår ifrån att t. i sig är något livlöst, stelt och orörligt, antingen i betydelse av ett intellektets försanthållande av vissa ofrånkomliga fakta (fides historica), en t., som även djävulen kan hysa, eller i betydelse av viljans underkastelse under kyrkans auktoritativa föreskrifter, som endast är början (initium) till det andliga livet. Men nu är enligt Luther t. själv levande och verksam (efficax) och behöver ingalunda kärleken för att grunda ett nytt liv hos människan. Det är icke kärleken, som ger t. liv, utan det är t., som levandegör kärleken. Då t. i denna mening är något hela det andliga livet omfattande, är den ensam tillräcklig betingelse för rättfärdiggörelse och frälsning, liv och salighet. Detta ligger i det lutherska »genom t. allena» (sola fide). Denna t. är ej människans verk, som hon kan åberopa sig till förtjänst, utan den är verkad av Gud. Den kan icke heller helt gripas i psykologiska kategorier eller uttömmande bestämmas som mänsklig själsfunktion, utan den är till sitt väsen Kristusnärvaro (in ipsa fide Christus adest). Den är här i livet formen för gemenskap med Gud och Kristus med den däri liggande vissheten och förtröstan. Luther avvisar den romersk-katolska uppfattningen, att t. såsom frälsningsvisshet är ställd på framtiden och ytterst sammanfaller med hoppet. Ehuru Melanchthon i långa stycken delar Luthers trosuppfattning, föreligger dock hos honom i två väsentliga hänseenden avvikelse därifrån. Då han i sitt teologiska tänkande använder psykologiska ka- 947 tegorier på ett sätt, som är Luther främmande, och ser på Gud och människa såsom två poler i en psykologiskt tänkt relation, får t. hos honom för det första en korrelativistisk innebörd i den meningen, att den är en kvalitet och funktion hos människan och utgör det hos det mänskliga jaget, som omfattar nåden å Guds sida. För det andra uppspaltar Melanchthon t. i olika själsliga skikt: notitia (teoretisk insikt), assensus (viljemässigt bejakande) och fiducia (hjärtats förtröstan). Den efterföljande ortodoxiens främsta bidrag till trosbegreppets utredning består i bestämning och inbördes gradering av dessa tre moment, varvid rättfärdiggörelsen väsentligen knytes till det sista. Inom nyare protestantisk teologi har Schleiermacher genom det för hans teologi grundläggande religionsbegreppet kommit att i mycket förflyktiga t. till allmän religiositet. Men då han bestämmer religionen såsom en från metafysik och moral, resp. vetande och handlande skild storhet, har han förberett Albrecht Ritschls bestämning av t. såsom väsentligen hjärtats förtröstan till skillnad från allt vad metafysik heter. Den på Ritschl följande teologien har gärna i fiduciamomentet velat se det väsentliga i t. i biblisk och reformatorisk mening. Sedan ett fördjupat inträngande i biblisk och reformatorisk åskådning inom nutida teologi aktualiserat det eskatologiska motivet, har detta kommit till användning för klarläggandet av vad t. innebär. Dogmatiskt. De spänningar i trosbegreppet, som på olika sätt framträda under dogmhistoriens gång, göra sig starkt gällande vid varje försök att dogmatiskt, d.v.s. principiellt eller systematiskt-teologiskt, fastställa vad t. i kristen mening är. Redan detta är något för de kristna utsagorna egenartat, att de å ena sidan icke resa anspråk på att vara vetande i vanlig mening och å andra sidan icke vilja tillstå sig vara blott fantasi och dikt, utan framträda med anspråk på att omfattas i t. Redan härav framgår, att en klar distinktion mellan trosfunktion (fides qua) och trosinnehåll (fides quae) icke låter sig göra. Vid ett ensidigt betonande av trosfunktionen kommer t. att indragas i subjek- 948