tiviteten och framstå som blott subjektiv upplevelse på ett sätt, som strider mot vad som ligger i kristen t. Vid ett ensidigt betonande av trosinnehållet kommer t. att framställas som lära och objektivt vetande på ett sätt, som icke heller är förenligt med kristen t. 1800-talets upplevelseteologi har lika litet som ortodoxiens framställning av den rena läran givit ett fullödigt uttryck åt vad som ligger i kristen t. Icke heller är det möjligt att mot varandra spela ut t. såsom intellektuell-teoretisk övertygelse och t. såsom förtröstan eller a-teoretisk akt. För att komma till rätta med frågan huru t. icke framträder med anspråk på att vara vetande i vanlig mening har man i nutida teologi, fullföljande vissa tankegångar hos Schleiermacher och Ritschl, hävdat, att t. är att förlägga till ett särskilt — a-teoretiskt — erfarenhetsområâde, det religiösa, som är skilt från vetandets teoretiska och handlandets praktiska. Det ligger då nära till hands att i förtröstansmomentet se det specifikt religiösa i den kristna t., enär förtröstan är något annat än den teoretiska övertygelse, som ligger i vetandet i vanlig mening, och det praktiska livets handlande. Men det är ändock icke möjligt att ur t. såsom förtröstan utmönstra varje teoretisk övertygelse om verkligheten av något (Gud), ty förtröstan vilar ju icke i sig själv, utan är förtröstan på något (Gud). Även som förtröstan är t. en övertygelse om något, om »ting som icke synas». Att vid bestämmandet av t. såsom förtröstan utmönstra verklighetsfrågan är principiellt icke möjligt. För att komma till rätta med frågan huru t. i kristen mening icke framträder med anspråk på att vara vetande i vanlig mening och ändock är ett »vetande», en övertygelse om något, och gör anspråk på att utsäga sanning och verklighet, har man inom den allra senaste tidens teologi hävdat, att de bibliska utsagor, där trosmomentet i specifik mening kommer till uttryck (t. ex. utsagorna om Logos’ inkarnation i Kristus, hans frälsningsbringande död och uppståndelse), äro att fatta som myter; det gäller att avmytologisera dessa utsagor för att bakom den mytologiska dräkten nå det eviga sanningsinnehållet. Detta försök 949 W TRO att komma till rätta med den angivna frågan strandar emellertid därpä, att t. i kristen mening icke innebär omfattandet av några eviga sanningar, utan den går direkt på en konkret, historisk verklighet. För t. är Kristus i sin konkret-personliga gestalt »sanningen» (Joh. 14:6). Genom att insätta själva trosbegreppet under den för den bibliska åskådningen avgörande eskatologiska aspekten har man slutligen på följande sätt sökt komma till rätta med frågan, huru t. i kristen mening å ena sidan icke är att fatta som vetande i vanlig mening och dock å andra sidan gör anspråk på att vara »vetande» och utsäga verklighet och sanning. Den moderna distinktionen mellan t. och vetande är okänd för N.T., men det känner två slag av vetande, »denna världens visdom» (1 Kor. 1:20), och »en visdom som icke tillhör denna tidsålder» (1 Kor. 2:6). De stå i relation till två verklighetssammanhang, denna tidsåldern och den tillkommande. Med Kristus har den tillkommande tidsåldern, som i sig gömmer »vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom» (1 Kor. 2:9), inträtt i denna tidsåldern och gör sig under dess betingelser här förnummen på ett brutet sätt, icke i den klarhet, som hör härligheten till, utan i dunkelhet, icke såsom fullkomlig gudskunskap och gudskännedom, utan såsom ett styckeverk, icke i skådande med ohöljt öga ansikte mot ansikte, utan i t. (1 Kor. 13: 12). Så är t. skild från vetandet i vanlig mening eller »denna världens visdom», och dock ett »vetande», »en visdom som icke tillhör denna tidsålder». Så är t. en verklig gudskunskap och gudskännedom, dock icke den obrutna i härlighetens klarhet, utan bruten in i denna tidsåldern och därför delande dess betingelser och begränsningar, kamp och strid. T. är m.a.o. i denna tidsåldern för syndens skull den enda möjliga formen för gudskännedom och gudsgemenskap. Så fattad är t. samtidigt något, som helt omfattar vårt andliga liv, så länge vi leva i denna tidsåldern, såsom allt liv en gång i den tillkommande härligheten är den till skådande för- 9530