TRO OCH GÄRNINGAR bytta t., där vi skola se Gud med obeslöjat öga ansikte mot ansikte. Se även Tro och gärningar, Tro och vetande. Litt.: De stora dogmhistoriska verken av A. v. Harnack, R. Seeberg och Fr. Loofs; M. Kähler, Der sogenannte historische Jesus und der geschichtliche, biblische Christus (Leipzig 1892; nytryck München 1953); J. Köstlin, Der Glaube, sein Wesen, Grund und Gegenstand (Leipzig 1895); M. Reischle, Der Streit über die Begründung des Glaubens auf den geschichtlichen Jesus Christus (i Zeitschrift für Theologie u. Kirche 1897); E. Brunner, Erlebnis, Erkenntnis und Glaube (Tübingen 1921); P. Althaus, Theologie des Glaubens (i Zeitschrift für systematische Theologie 1924); F. Gogarten, Ich glaube an den dreieinigen Gott (Jena 1926); J. Iwand, Rechtfertigungslehre und Christusglaube (Leipzig 1930); S. von Engeström, Luthers trosbegrepp med särskild hänsyn till försanthållandets betydelse (Uppsala 1933); K. E. Skydsgaard, Metafysik og tro (diss. Khvn 1937); F. Frey, Luthers Glaubensbegriff (Leipzig 1939); R. Aubert, Le problème de l'acte de foi (Louvain 1950; kat.). Ħj.L. TRO OCH GÄRNINGAR. Det vore en truism att säga, att både tro och gärningar måste ingå i ett kristet liv. I allmän betydelse är detta icke heller förnekat. Då emellertid tro och gärningar ställts emot varandra har det varit fråga om tvenne olika sätt att uppfatta rättfärdiggörelsen. De, som hävdat, att människan blir rättfärdiggjord genom tro och icke genom gärningar, har kommit i konflikt med en sådan teologisk åskådning, där rättfärdiggörelsen säges bero på både tro och gärningar. Populärt brukar man säga, att den förra ståndpunkten är luthersk, den senare romersk. Den lutherska teologien har därvid åberopat sig på Paulus. Lärostrider i denna fråga uppkom egentligen först efter Luther. Man skulle emellertid kunna säga, att problemet funnits latent varje gång rättfärdiggörelsen* diskuterats. För Paulus var det en huvudpunkt, att människan »icke blir rättfärdiggjord av laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus» (Gal. 2: 16, jfr i. ex. Gal. 3:11; Rom. 1:17, 3:20, 28). »Gärningar» avser här fyllandet av lagens bestämmelser för att därigenom vinna rättfärdighet. Med begreppet gärningar menas alltså ej här människans etiska 951 aktivitet i allmänhet, och begreppet tro innebär ej ett försanthållande i vanlig mening. »Tro» innebär förbindelse med Guds frälsningsgärning genom Kristus och inordnandet i denna. Och för Paulus var begreppet ett nyckelord för att förstå den gammaltestamentliga uppenbarelsen. Löftet där talade om rättfärdighet av tro, och lagen kom in för att hålla under tuktan och tvång, tills löftet uppfylldes. Lagens innersta mening var ej lagrättfärdighet. Också lagen vittnade om tron. »Laggärningar», som Paulus avvisar, betyder ett sökande efter rättfärdighet genom egna lagiakttagelser. Därför strider icke Paulus’ uppmaningar till ett rättskaffens och gott liv i kärlek emot hans avvisande av laggärningar såsom en väg till rättfärdighet. Tvärtom hör ett liv i kärlek oskiljaktigt tillsammans med tron på frälsningen genom Kristus. Paulus menar att just därför, att Guds rättfärdighet nu kommit i och genom Kristus, de kristna måste beflita sig om allt gott verk. Ett sådant sker i Anden, vilken hör samman med tron. Därför kan det ocksä sägas att lagens krav blir uppfyllda av dem, som vandrar i Anden (jfr Rom. 8:4). Ofta har Paulus’ tankar att människan får frälsning genom tro och icke genom laggärningar ansetts vara en motsats till vad som säges i Jak. 2: 14. Då problemet tro och gärningar intensivt diskuterades på Luthers tid, kändes orden i Jakobs brev som en svårighet, då de syntes strida mot de nu renodlade begreppen (jfr WA 2,425). Brevets rätt att tillhöra kanon kunde rent av ifrågasättas av Luther. Orden hos Jakob synes emellertid stå där i mer allmän betydelse, och begreppet gärningar avser det etiska liv förutan vilket tron ej är en rätt tro. Så fattade behöver orden ej strida mot avvisandet av laggärningar såsom rättfärdighetsväg. Då den specifikt paulinska motsättningen ej varit särskilt aktuell, har gärningarnas nödvändighet ofta betonats. Den faran har då kunnat uppkomma, att gärningarna dock blivit förstådda såsom en frälsningsväg. I Gamla kyrkan intog t. ex. flera av apologeterna en moralistisk hållning, och Tertullianus betonade på så sätt lagens grundläggande betydelse för frälsningen, att man 952