L kunnat ifrågasätta, om ej denna blivit en frälsningsväg för honom. Augustinus vidrörde i sin kamp mot Pelagius (jfr Nåd, Predestination) tanken på gärningar såsom en frälsningsväg och ville visa dennas omöjlighet; nåden vore erforderlig för att lagen skulle kunna fyllas. Hela skolastiken igenom förband man tro och gärningar efter ett mer eller mindre troget augustinskt mönster. Enligt Thomas vanns frälsningen genom den av kärleken formade tron (fides caritate formata). Enligt Luther hade i skolastiken tro och gärningar ställts samman så, att rättfärdiggörelsen fattades såsom en gärningarnas frälsningsväg. Hans huvudkritik riktades mot den tanken, att människan på något sätt skulle kunna göra sig förtjänt av Guds välvilja genom sina gärningar. Kritiken riktar sig alltså ej emot ett etiskt liv eller sakligt goda gärningar mot nästan. I sina predikningar har Luther tvärtom betonat dessa och ställt tjänandet av nästan emot förtjänstfulla verk. Tron säges vara det enda verkligt goda verket. Från detta verk kommer allt annat gott. I tron blir nämligen människan fri att mottaga Guds omätliga godhet. Då frigöres hon från behovet att göra gärningar för att därmed behaga honom. Det begrepp »goda gärningar», som Luther intensivt polemiserar emot, är alltså ett handlande, där människan innerst söker sig själv och gör gärningar för att blidka och behaga Gud. Med sådana falska »goda gärningar» hindras enkla, sakliga goda gärningar, varigenom nästan tjänas. Den kristna människan skall i stället för »goda gärningar», varigenom han vill vinna något i religiöst avseende för sig själv, leva i sin kallelse och göra vad tillfället ger vid handen till nästans tjänst och nytta. De »goda gärningar», genom vilka man innerst vill gagna sig själv och vinna förtjänster för tid och evighet är trons motsats. Kallelsen och nästans tjänst hör däremot omedelbart samman med tron. Gärningar, som på detta sätt hör samman med tron, är lagens rätta uppfyllelse. Ty friheten från att göra förtjänstfulla verk betyder ej frihet från att stå under Guds lag. 953 TRO OCH VETANDE Varje människa tillhör från begynnelsen Gud. I tron erkännes detta och mottages förlåtelse. Då människan alltifrån fallet är egoistisk, blir hennes gudsförhäållande förvänt till att präglas av »goda gärningar», genom vilka hon själv vill blidka Gud. I tron åter mottager hon Kristus. Då blir hennes liv åter rätt inriktat och frigjort från falska »goda gärningar». Men då livet som helhet är präglat av det onda, mäste lagen kräva även sådana yttre gärningar, som gör ett samhällsliv möjligt. I tron lever människan i en justitia christiana. I samlivet med andra människor måste emellertid också justitia civilis råda. Gud verkar nämligen också genom den yttre lag, som ej syftar till rättfärdiggörelse utan till ordningens upprätthällande och nästans yttre tjänande. Efter Luther uppstod svåra strider angående förhållandet mellan tro och gärningar, de majoristiska och synergistiska striderna (jfr Synergism). Grunden till dessa kunde sägas vara, att man ej helt lyckades förnya Luthers syn på trons innebörd såsom ett liv i kärlek och tjänande, i vilket Kristus var verksam. Man bestämdes i stället av en psykologiskt orienterad frågeställning, där tro, fattad såsom en mänsklig akt, ställdes emot yttre gärningar. I en sådan frågeställning kunde man ej finna en rätt plats för etiken, då man nämligen fick svårt att skilja mellan sådana gärningar, som hör samman med tron eller med lagens yttre krav, och gärningar som betingelser för rättfärdiggörelse. Konkordieformeln behandlar frågan i fjärde artikeln. Se även Lag och evangelium, Nåd, Rättfärdiggörelse, Synergism, Tro. Litt.: Förutom nyare dogmatiska framställningar, se G. Mensching, Glaube und Werk bei Luther (Giessen 1926); R. Bring, Förhållandet mellan tro och gärningar inom luthersk teologi (Helsingfors 1933); H. Olsson, Grundproblemet i Luthers socialetik 1 (diss. Lund 1934); G. Wingren, Luthers lära om kallelsen (diss. Lund, 2 ed. 1946); M. Lackmann, Sola fide (Gütersloh 1949). Se även litt. till art. Tro och Synergism. R. Bg TRO OCH VETANDE. 1. Dogmhistoriskt. Huru förhåller sig den kristna tron — an- 954