TRO OCH VETANDE tingen fattad såsom summan av trosinnehållet eller såsom det personliga omfattandet av trosobjektet — till det naturliga vetandet eller förnuftskunskapen? De många skiftande svar på denna fråga, vilka möta i den kristna idéhistorien, kunna i regel — om man vill gruppera dem — återföras till några få grundläggande alternativ: antingen antager man en bestämd motsättning mellan tro och vetande, eller utgår man från en genomgående harmoni mellan dem. Inom båda dessa grupper kan man sedan antingen utgå från trons primat eller låta troskunskapen helt eller delvis underordnas det naturliga vetandet och dess principer. Exempel på sådana olika lösningsförsök skall man lätt finna inom de olika epokerna av teologins historia. De första, som ge ett utförligt svar på frågan om tro och vetande, äro apologete rna. Justinus Martyren, den mest bekante bland dem, betraktar sig som en kristen filosof. Genom egen erfarenhet har han funnit kristendomen vara det fullkomliga och enda tillfredsställande svaret på filosofins frågor. Den framstår därför som en ny och bättre »filosofi». Samma ljus, som lyser fram i full klarhet i det gudomliga Ordet (Logos), har spritt något av sitt sken också i de hedniska filosofernas förnuft (logos). Det bör emellertid betonas, att Justinus ingalunda avser att upphäva gränserna mellan tro och vetande. Just såsom det fullkomliga svaret på filosofins frågor ersätter kristendomen alla andra »filosofier» och avslöjar deras brister. Klyftan mellan den kristna tron och filosofernas vetande betonas med all skärpa hos Tertullianus: Den grekiska filosofin är upphovet till heresierna. Sedan evangeliet kommit, behövs ej längre det vetgiriga undersökandet eller den filosofiska spekulationen. »Vad har Atén med Jerusalem att skaffa?» Tron innesluter i sig allt vetande. Att med förnuftets hjälp söka nå utöver tron till ett förment högre vetande är att omintetgöra tron. På ett par ställen har Tertullianus på ett egenartat sätt givit uttryck för tanken, att tron måste hänföra sig till det för förnuftet otillgängliga och obegripliga. Jag tror — t. ex. på Kristi uppståndelse — »emedan 955 den är något omöjligt». Man brukar sammanfatta denna hans tankegång i uttrycket credo quia absurdum (jag tror, emedan det är orimligt). Hur man skall förstå detta är ej fullt klart: det har väl knappast varit Tertullianus’ mening, att orimligheten i och för sig skulle vara ett argument för tron. Om hans yttranden däremot blott äro en hänvisning till trosobjektets ouppnåelighet för förnuftet, representera de en tankegång, som är genomgående i klassisk kristen tradition överhuvud. Ett försök att harmoniskt förena tro och vetande möter i den alexandrinska teologin, där man — just i opposition mot »den falska gnosis» och den hedniska filosofin — söker utveckla en »kristen gnosis», d.v.s. ett på tron uppbyggt, spekulativt system, där den samtida bildningen, i detta fall den platonska filosofi, som då odlades i Alexandria, och den bibliska traditionen ingått en nära förening. Att på det sätt som detta system möjliggör, »veta» eller förstå, vad tron innebär, är något fullkomligare än den blotta tron, och något som utmärker de mera framskridna bland de kristna. Hos Augustinus har problemet tro och vetande fått den lösning, som hos hans medeltida efterföljare, Anselm av Can te rbury, formulerats i det bekanta credo ut intelligam (»jag tror på det att jag må förstå»; liknande formuleringar finnas redan hos Augustinus själv). Vetandet, den filosofiska insikten, framstår icke som trons fiende utan som dess bundsförvant. Också den naturliga kunskapen förutsätter i själva verket en kontakt med det evigas värld i själens inre. Det är blott i kraft av en gudomlig upplysning (illuminatio), den rätta förnuftskunskapen kan uppstå hos människan. Tro och vetande ha sålunda i grunden samma källa. Så mycket naturligare ter sig då strävan att göra trosinnehället till föremål för förnuftsmässig spekulation och att så långt det går med det naturliga vetandets medel söka klarlägga det. Men tron är därvid alltid det primära. Den behöver i sig ingalunda vetandets stöd eller förnuftets legitimation. Men den strävar själv till att också nå förståendets klarhet (Anselm: fides quaerens intellectum). 956