För Augustinus är det den nyplatonska spekulationen, för Anselm den aristoteliska 10-giken, som bilda mönstret i det »vetande», vari man söker utveckla trons innehåll. Enligt Thomas av Aquino, som givit en annan av de klassiska lösningarna av problemet, betecknar tro och vetande tvenne olika kunskapsområden. Han frångår den augustinska illuminationsteorin och ansluter sig till en aristotelisk kunskapslära, enligt vilken vetande i egentlig mening blott utgör den på iakttagelse eller på medfödda förnuftsprinciper direkt uppbyggda kunskapen. Tron grundar däremot sin visshet på en annans auktoritet. Den hänför sig till det som Gud har talat i sitt ord. Kunde förnuftet själv nå visshet om trons sanning, vore det icke längre fråga om tro. Samma objekt kan nämligen icke för samma person vara på en gång föremål för tro och vetande. Den övernaturliga kunskapen och den naturliga stå alltså icke på samma plan. Trots detta råder dock enligt Thomas en fullständig harmoni mellan tro och vetande. Troskunskapen är analog med det naturliga vetandet, endast att den utgår från principer, som icke äro omedelbart kända för förnuftet, nämligen uppenbarelsens innehåll. Det thomistiska systemet utgår sålunda från att teologin är »scientia» (vetenskap, vetande). De insikter, som kunna härledas ur uppenbarelsen, kunna på samma sätt som det naturliga vetandet framläggas i rationella kategorier. Därför kan också förnuftskunskapen samverka med tron och bilda det fasta underlaget för troslärans framställning. I senskolastiken brytes denna harmoni mellan tro och vetande. Duns Scotus framhåller, att tron hänför sig till engångshändelser i det förflutna, d.v.s. till kontingenta, icke nödvändiga realiteter. Dess kunskap är praktisk, har sitt syftemål i kärleken. Den har därför en helt annan karaktär än vetandet. I occamismen skärpes denna tankegång ytterligare: trossanningarna stödja sig uteslutande på uppenbarelsens auktoritet och kunna icke evident bevisas. Därför kan icke heller teologin betecknas som »scientia». Detta betyder dock icke, att den rationella spekulationen elimineras ur 957 TRO OCH VETANDE teologin —- snarare drives den inom denna riktning ännu längre än i högskolastiken. Man endast bestrider, att en sådan spekulation har karaktären av evident vetenskap (den är blott probabel, sannolik). Luth er formulerar stundom med ytterlig skärpa motsättningen mellan tro och förnuft. Trons artskildhet från vetandet ligger bl. a. i dess karaktär av erfarenhetskunskap. Den är en förtröstan, som innebär hela människohjärtats inriktning på trosföremälet, alltså ej blott teoretisk insikt. Vetandet, förnuftskunskapen å andra sidan står ofta i den falska religionens tjänst, förbundet med mänsklig förmätenhet och uppblåsthet. Förnuftet står emot evangelium, kan ej »taga emot vad som hör Guds Ande till» (1 Kor. 2:14). Någon principiell motsägelse mellan trosinnehållet och vetandet antager Luther dock icke, ehuru man ofta velat göra honom till talesman för den s. k. dubbla sanningens teori (d.v.s. antagandet, att sådant som är sant i teologin kan vara falskt i filosofin och vice versa). Men å andra sidan står han främmande för skolastikens försök att i ett enhetligt system sammanfatta både trons och vetandets områden. Den harmoni mellan tro och vetande, som man sökt förverkliga på rationalismens mark (t.ex. inom socinianism och uppliysningsteologi liksom i nyare former av rationalistisk uppfattning) är en harmoni, som vunnits på trons bekostnad, d. v. s. trosinnehållet infogas i förnuftskunskapens ram, och det som strider mot förnuftet utmönstras eller omtolkas. Mot den idealistiska teologins tendenser till att med spekulationens hjälp behärska trons område utgöra Sören Kierkegaards tankar om trons paradoxalitet en skarp protest: Den sanning, som tron hänför sig till, nås aldrig på spekulationens väg utan blott i avgörelsens situation, i valet mellan gott och ont. Tron har en helt annan karaktär än det blott teoretiska vetandet, ty endast i »innerlighetens lidelse» kan man tillägna sig uppenbarelsens sanning, det paradoxala, att Gud har blivit människa, att evighet och tid förenats i ett historiskt skeende. I nutida teologi möta starka tendenser att 958