TRO OCH VETANDE betona trons egenart i förhållande till det teoretiska vetandet, samtidigt som man utan förbehåll söker infoga det teologiska tänkandet i vetenskapens ram. Man förutsätter alltså djupast sett harmoni mellan tro och vetande men vill på samma gång ge uttryck åt trons självständighet. Inom den lundensiska teologin t.ex. utgår man från att tron bildar ett särskilt erfarenhetsområde vid sidan av det teoretiska. Trosomdömena ha därför en viss särprägel, som gör att de ej utan vidare kunna överföras till det naturliga vetandets meningssammanhang. Med denna förutsättning elimineras varje anledning till konflikt mellan tro och vetande på det logiska planet. De metafysiska frågor, som impliceras i problemet tro och vetande, avvisas såsom ovidkommande. Hos de dialektiska teologerna framställes teologin såsom ett slags tänkande över tron, självständigt i förhållande till vetenskapen och likväl »vetenskapligt» till sin karaktär. Frihet från allt filosofiskt beroende eftersträvas, vilket icke hindrar, att man vid utformningen av teologin likväl bygger på filosofiska grundtankar och sålunda i praktiken förutsätter ett harmoniskt förhållande mellan tro och förnuftskunskap. Litt.: E. Gilson, History of Christian philosophy in the middle ages (London 1955); dens., Reason and revelation in the middle ages (New York 1938); F. Refoulé, Tro och filosofi enligt Tertullianus (i Svensk teol. kvartalskr. 1955); K. E. Skydsgaard, Metafysik og tro (diss. Khvn 1937); B. Hägglund, Theologie und Philosophie bei Luther und in der occamistischen Tradition (Lund 1955); R. Bring, Till frågan om den systematiska teologiens uppgift (Lund 1933); A. Nygren, Tro och vetande (i Vår lösen 1945); B.-E. Benktson, Den naturliga teologiens problem hos Karl Barth (diss. Lund 1948); G. Wingren, Teologiens metodfråga (Lund 1954). B.H. 2. Principiellt. Den positivistiska filosofien ser inga förnuftiga skäl för gudstron och menar, att denna som intellektuellt ogrundad bör överges. Aktuella representanter för en sådan ståndpunkt är t. ex. Bertrand Russell och, i Skandinavien, bl. a. Ingemar Hedenius. — Vissa teologiska riktningar åter anser, att gudstron själv förvanskats genom 959 intellektuella argumenteringar för dess sanning. Gud gör sig känd för oss på ett från teoretisk kunskap artskilt sätt, genom uppenbarelsen, och denna kan ej mottas annorledes än i tro, tillägnad som gudomlig gåva. Den kristna gudstron måste sålunda markera sin självständighet i förhållande till en eventuell filosofisk gudskunskap och avvisa den senare som grund. En sträng åtskillnad mellan tro och vetande kan man sålunda söka genomföra både med filosofisk-positivistiska och med teologiska (ibland även apologetiska) utgångspunkter. I själva distinktionen har alltså nyreformatorisk systematisk teologi ett visst intresse gemensamt med en filosofisk skola som den logiska positivismen — hur artolika dessa riktningar sedan māå vara till syften och slutsatser. Men om en fullständig boskillnad mellan tro och vetande godkännes, mäste man också vara beredd att godtaga resultatet: att, i en tid då motsättningen mellan ateism och gudstro blivit ett av mänsklighetens djupaste kontroversiella spörsmål, kommunikationen mellan tro och sanningssträvan i vanlig betydelse bryts, och att den ateistiska filosofiens bestridande av gudstrons sanning inte kan upptas till effektiv kritik på filosofiens eget plan. Om gränsdragningen genomföres konsekvent, vållar den också avsevärda svårigheter för teologien. Ty även om, som ätskillig modern teologi gör gällande, trons sanningar ligger bortom intellektets räckvidd, och uppenbarelsen är det varpå allt ankommer, kvarstår likväl ofrånkomligheten av att trossanningarna i sin uppenbarelsekaraktär inses och omfattas av människor — något uppenbaras för någon, mottas och behålles som uppenbarat av någon — samt delges i mänskligt språk. Alla dessa förhållanden rymmer implikationer av strikt intellektuell art. Därtill kommer den omständigheten, att läran om ett oöverstigligt svalg mellan tro och vetande röner motstånd i Skriften, som på avgörande ställen talar om att vi äger en kännedom om Gud genom hans skapade verk. Till dessa verk hör, enligt den bibliska förutsättningen, såväl vi själva som vår kunskaps objektiva föremäl. Om man söker ett kommunikativt förhäl- 960