lande mellan tro och vetande, synes problemet på något sätt böra förbindas med frågan om vår verklighetsuppfattning. Om två människor tvistar om Guds existens, så gäller tvisten i grunden deras verklighetsuppfattning och är inte endast en fråga om skilda emotionella eller estetiska attityder (E. L. Mascall). Man måste på gudstrons ståndpunkt avvisa alla teorier om naturen som ett självtillräckligt system av fakta och händelser men kan ej heller godtaga, att naturförloppet återföres till oreducerbara och till sitt väsen helt tillfälliga moment. Enligt B. Russell ges det intet tvingande skäl för att det skulle finnas ens ett enda individuellt föremål eller någon värld alls. »Händelsevis» har vissa relationer existerande objekt som sina termer. — Och det är på det hela taget mera konsekvent att ateisterna finner världen meningslös än att de hänger sig åt villfarelsen, att den bildar ett självevident, rationellt system. Kanske är den moderna ateismens förkunnelse ay världens absurditet endast en variant av eller en illustration till det som kristendomen alltid ansett: att världen utan Gud i grunden är oförståelig. Det mysteriösa är inte hur världen är beskaffad utan att den finns (Wittgenstein). Ur förhållandet, att frågan »varför finns ett universum?» inte kan naturvetenskapligt besvaras (försöken att naturvetenskapligt lösa det kosmologiska problemet synes innebära, inte att den obekanta faktorn elimineras, utan att den flyttas från något visst givet läge till ett annat), följer emellertid inte, att denna fråga överhuvud är orimlig. Sanningen torde vara, att medan det mänskliga intellektet förblir ett och samma under arbetet med skilda slag av problem, måste det angripa dessa olikartade spörsmål på olika sätt. Om filosofien inte vill vara teologiens tjänarinna, behöver hon därför inte ge sig livegen under specialvetenskaperna. Naturvetenskapliga frågor bör noga hållas i sär från metafysiska och religiösa, men detta innebär inte, att endast de förstnämnda är legitima eller att en oöverstiglig klyfta är befäst mellan de förra och de senare. Den bibliska gudstanken tvingar sig alltid på oss som svar på något existen- 31 961 TRO OCH VETANDE tiellt problem, d.v.s. som svar på frågan »varför?» inför något visst förefintligt (E. Gilson). — Men därjämte kan ifrågasättas, som skett i undersökningar av M. B. F oster, och E. L. Mascall, om inte trots allt den med gudstron förbundna världsbilden utgör en latent förutsättning också för naturvetenskapligt studium. Ty i praktiken utgår detta från ett universum, vars föremål är på en gång accidentiella och regelbestämda, d. v. s. har karaktären av skapelse. Om de inte vore regelbestämda, skulle den naturvetenskapliga systematiseringen vara bländverk. Och om de inte vore accidentiella, behövdes inget utrymme för empirisk observation och experiment, då varje naturvetenskapligt omdöme kunde deterministiskt härledas ur givna principer. I de aktuella meningsutbytena har existensproblemet allt mer kommit i förgrunden. Den teistiska filosofien gör gällande mot den ateistiska, att »existens» de facto utsäger något om de existerande föremålen. Man är överens med det metafysikfientliga tänkandet om att »existens» inte kan förstås som en för alla objekt gemensam översta egenskap eller klass och inte heller kan fattas som en egenskap bland andra egenskaper och bestämningar, t.ex. »röd» eller »tung». Ej heller kan en reell åtskillnad göras mellan tingets egenskaper och dess existens, såsom mellan två skilda element i tinget. Dock är det ofrånkomligt att anta en likhet i fråga om existens mellan alla existerande föremål, och denna åsyftas varje gång vi fäller ett omdöme om något verkligt. De empiriska tingen hänvisar genom att existera till något utanför sin serie eller klass och avslöjar ett totalt beroende av detta andra. Då vi predicerar existens om ett observabelt föremål, vilket som helst, har vi därmed sagt, att det med alla sina egenskaper och bestämningar är beroende av något bortom det iakttagbaras sfär, något som betingar varje objekt som dess yttersta upphov. Mot denna bakgrund blir »naturlig gudskunskap» i första hand en kunskap om existens på vårt eget plan, innefattande kunskapen om att denna existens är som helhet och i varje enskildhet beroende ay något 962