TRO OCH VETANDE utanför dess egen sfär. Om transcendensrelationen skall ha någon mening, måste emellertid även dess andra term kunna karakteriseras på något sätt, vilket likväl endast kan ske genom bestämningar hämtade från vår egen betingade värld såsom betingad. De kan alltså endast på ett inadekvat, d.v.s. analogiskt sätt utsägas om det transcendenta. Mot invändningen, att dylika bestämningar är illusoriska och intetsägande kan man bl.a. hävda, att vi även inom det naturgivnas område måste arbeta med en analogisk kunskap, som med utgångspunkt från »näraliggande», adekvat fattade objekt söker indirekt bestämma mera svårgripbara men ofrånkomligt indicerade fakta. Vi lever i en värld, där det ena forskningsföremälet efter det andra förlorar sin massiva påtaglighet och blir alltmer indirekt åtkomligt. Därför måste vi, som Austin Farrer särskilt inskärpt, bestämma oss i fråga om kunskapsidealet. Antingen är detta subjektivt: ernående av största möjliga klarhet och motsägelsefrihet i vårt tänkande. Eller är det objektivt: fattandet i största möjliga bredd och djup av vad som existerar, vare sig vi kan få vårt tänkande om det fullkomligt tydligt eller inte. Naturligtvis är dessa ideal inte helt motsatta varandra, och självklart måste vi eftersträva stringens i vår reflexion över givna fakta. Men om den subjektiva klarheten föredrages med fullständig konsekvens, måste ett slags »filter» konstrueras, som endast släpper igenom det efter idealet anpassbara, medan allt övrigt lämnas därhän som ovidkommande. Vi blir för granntyckta för att kunna ha något till övers vare sig för själen eller för Gud. Så uppstår en klyfta mellan den filosofiska verksamheten och övriga former av mänsklig aktivitet. Men om vi i första hand är lojala mot vad som möter i vår erfarenhetsvärld, måste vi utbilda en intellektuell teknik, som på allt sätt söker komma åt det existerande, trots att erkännandet får göras, att åtskilligt — och inte endast av det som hör den religiösa problemkretsen till — blott kan ses »på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel». Beträffande den ofta gjorda hänvisningen till människans »inre erfarenhet», hen- 963 nes självmedvetande, möte med personligt liv o. dyl. är följande beaktansvärt: Religionsfilosofiskt kan denna hänvisning inte innebära, att människan genom sin »inre erfarenhet» har en uppfattning om Gud på samma sätt som hon genom »yttre erfarenhet» varseblir de tid-rumsliga föremäålen. En sådan åsikt skulle innebära »ontologism». När den förekommer, återgår den ej sällan på den tyska idealismens åtskillnad mellan »natur» och »ande», en gränsbestämning som förlägger människans andliga funktioner utanför området av det naturgivna. Men människans inre värld tillhör skapelsen lika väl som hennes yttre. Erfarenheten av inre, personligt liv är dock betydelsefull, därför att den otvetydigt visar, att existens inte kan, som positivismen ibland gör gällande, likställas med det genom yttre varseblivning verifierbara. Den som tror på Gud, accepterar tillvaron av något som inte kan verifieras genom yttre varseblivning, på liknande sätt som han är övertygad om sitt eget jag, här och nu. Inga psykologiska eller socialvetenskapliga iakttagelser nödgar oss att reducera det personliga till ett konglomerat av arvs- och miljöfaktorer. I vår människokunskap lika väl som i vår omvårdnad av människor måste vi — Langmead Casserley har speciellt accentuerat detta — räkna med det stycke unika verklighet, som var enskild personlighet utgör — med att individen förmår absorbera sina förutsättningar och sin omgivning utan att upphöra att vara den hon är Även för den som vill grunda gudskunskapen allenast på en särskild gudsuppenbarelse, bestyrkt genom »testimonium intus spiritus sancti», är erfarenheten av personligt liv och de teoretiska och praktiska konsekvenser, som följer av dennas godtagande, ingalunda betydelselösa. Ty uppenbarelsen förutsätter någon som kan anamma dess innehåll och under skilda moment av sin tillyaro fasthålla vad han mottagit och konsolidera sin personlighet däromkring. I en värld av blotta fenomen, där det som framträder samt och synnerligen är fenomen av ingenting, elimineras dessa förutsättningar. Detsamma blir förhållandet i en tillvaro, 964