där det som i dagligt tal kallas ett och samma medvetande i grunden endast är en serie av momentana företeelser — felaktigt betecknade som ett och samma till följd av den minimala intervallen och den relativa likheten mellan det ena medvetenhetsmomentet och dess närmaste föregångare. Gudstron måste här i en intellektuell uppgörelse radikalt bestrida positivismen i dess olika former och kan under inga omständigheter inlåta sig på försöket att dra sina slutsatser ur premisserna i det positivistiska vetenskapsbegreppet. Utan denna avgränsning kan språket ej konsekvent hävdas som kommunikation mellan personliga medvetanden, ej heller Skriften som uppenbarelse- och nådemedel, i vilket Guds Ord talas till oss. Mot invändningen, att teoretiska problemställningar i samband med gudstron saknar betydelse för den funktionerande fromheten och inte berör oss personligt, kan anföras, att vi i detta stycke har att räkna med teoretiska sanningar av olika slag. Vissa teoretiska sanningar, t. ex. i matematik och geometri, inses utan att därmed någon djupare inverkan sker på vår livsattityd, låt vara att allt sanningssökande kanske innesluter en personlig och etisk faktor. Men andra, exempelvis de som angår vår ekonomiska eller medicinska status, måste beröra oss på det mest direkta sätt. Vi kan inte blunda för dem eller söka skjuta dem från oss, utan att vårt livsläge snedvrides. Till denna kategori hör också frågorna om ursprunget och uppehållelsen av all timlig verklighet. Är denna timliga existens, inklusive mitt eget liv, beroende av en övervärldslig realitet, kan detta förhållande aldrig upphöra att intressera mig och fordra konsekvenser i min livshållning, liksom omvänt varje teori om tillvaron såsom ett brutalt och absurt faktum inte kan bli en blott spekulativ angelägenhet utan måste dominera min livshållning i dess helhet. Bestridandet av den kristna trons sanningshalt såsom tro på Guds tillvaro kan i längden inte motvägas genom uppenbara eller dolda lån från de kristna värdesammanhangen. Vidare bör följande omständighet upp- 965 TRO OCH VETANDE märksammas: Den kristna gudstron är inte vilken gudstro som helst. Den avvisar föreställningen, att Gud är identisk med totaliteten av naturföreteelserna (pankosmismen) eller att Gud är eni naturförloppet verkande, helt och hållet immanent kraft (panteismen*). Den tar avstånd från deismen*: tanken på Gud som den geniale världskonstruktören, vilken dock inte befattar sig med sin en gång frambragta konstruktion. Den bestrider evolutionismens tro, att Gud som något super-mänskligt en gång skall utvecklas ur naturprocesserna. Och den avböjer även idealismen*, i den mån denna är benägen att likställa Gud med ett system av subsisterande idéer eller att underordna honom under ett sådant. Den kristna gudstron innebär inte, att Gud finns därför att han är Skapare, därför att skapande är hans väsentliga, oundgängliga funktion, men väl att han kan skapa ur intet, därför att han är ett evigt och fullkomligt väsende. Bekännelsen till rationaliteten i en sådan gudstro innebär inte, att människan danar sig ett gudsbeläte efter måttet av sin tankes reflexionskraft eller att kristendomen uttunnas till ett rationalistiskt minimum. Den kristna trons centrala innehåll kan på intet sätt reduceras till en teoretisk insikt om att uttrycket »x existerar» — avseende empiriska föremål är likvärdigt med »zx står i relation till ett yttersta upphov». Inte desto mindre måste denna ekvivalens uppställas som sann i ordets elementära betydelse. Ty endast mot denna bakgrund får det bibliska budskapet om en särskild uppenbarelse och gudsgärning i historien mening och allmängiltighet. Om vi tar avstånd från de metafysiska frågorna har vi uppgivit själva det brohuvud, där en uppenbarelse kan nå oss, där tanken på relationer mellan gudomligt och mänskligt får verkningskraft. — Blott en Gud, som är upphov till allt liv och suverän herre däröver, och utan vilken intet mänskligt och jordiskt ens en sekund skulle existera — blott han kan utföra försonings- och frälsningsverket. Och blott genom detta verk får den kunskap, som vi genom de skapade tingen äger om Skaparen, sin fulla skärpa och angelägenhet. Också i detta av- 966