TROSBEKÄNNELSE hos T. og vår tid (Oslo 1950; med bibliografi); S. Holm, Religionsfilosofien i det tyvende aarhundrede 1 (Khvn 1952; s. 480—531). J. N—e TROSBEKÄNNELSE. Om de tre gammalkyrkliga t., Apostolicum, Nicaenum och Athanasianum, samt deras tillkomsthistoria, se Oldkirkelige symboler. Liturgiskt. T. möter ursprungligen i den kristna kyrkan i samband med dopkandidaternas förberedelse för dopet och har sedan dess alltid på ett eller annat sätt infogats i de olika kristna dopformulären. I de tidigare kristna gudstjänstordnin garna spelade den dock ingen roll. Först under de kristologiska stridigheterna infördes den i direkt anslutning till de troendes mässa som en garanti för den rätta tron. Biskop Petrus Fullo av Antiokia gav sålunda t. en plats i mässan år 471 för att bekämpa eutychianismen och konung Reccared i Spanien fick den införd i gudstjänsten där genom tredje synoden i Toledo 589 till bekämpandet av det arianska kätteriet. Till Gallien kom seden i kampen mot adoptianismen 794. I Rom infördes den dock icke omedelbart, då man där ansåg sig alltid ha haft den rena läran. Dit nådde den först på kejsar Henrik II:s uttryckliga begäran år 1014. I de olika manualeformulären varierade t. men i mässan var Nicaenum allenarådande under medeltiden. Av reformatorerna sattes den apostoliska t. före de övriga och fick en fast plats i dopliturgien liksom i de kateketiska skrifterna såsom en lämplig sammanfattning av bibeln. På somliga platser infördes den även i mässan, såsom t.ex. i Sydtyskland och Norden, men såväl den som Nicaenum utträngdes av Luthers credopsalm. Nicaenums starka framhävande av inkarnationens under gjorde den särskilt lämpad som t. i mässan inte bara i Gamla kyrkan, den ortodoxa kyrkan eller i senmedeltidens katolska kyrka utan av samma skäl även i den ortodoxa lutherdomen. Under 1600-talets synkretistiska strider bekämpade den lutherska ortodoxien direkt Apostolicum och gav endast Nicaenum eller Luthers omdiktning därav plats i mässan. I reformert kris- 971 tendom fick därför också Apostolicum samma framträdande plats i gudstjänstordningen som Nicaenum i den lutherska ortodoxien. Under 1800-talet upplevde Apostolicum i luthersk evangelisk kristendom en renässans. I den svenska mässan 1811 blev den sålunda enda t., i Tyskland föreskrevs den i den preussiska agendan 1829 och i Danmark återinfördes den som fast led i gudstjänsten, först av Grundtvigs anhängare, läst från predikstolen före predikan, varpå den senare återfått sin gamla plats, läst från altaret efter evangeliet. Under 1900-talets början förmärktes i samband med reaktionen mot frikyrkorörelserna och rationalismen ett nyvaknat intresse för Nicaenum, som för närvarande vid sidan om Apostolicum åter fått en fast plats som alternativ i den svenska högmässan på stora högtidsdagar. I Danmarks och Norges officiella gudstjänstordningar har Nicaenum ingen liturgisk plats, ehuru den enligt den av Danmarks biskopar utarbetade » Vejledning i den danske folkekirkes gudstjenesteordning» 1949 undantagsvis kan användas. Liksom i Sverige finns det även i Norge möjlighet att utbyta trosbekännelsens läsning mot en credopsalm. Litt.: Se, förutom handböcker i liturgik, såsom G. Rietschel—P. Graff, Lehrbuch der Liturgik (2 ed. Göttingen 1952), L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik (2 ed. Freiburg i. Br. 1941) eller A. O. 7. Hellerström, Liturgik (3 ed. Sthm 1954), även F. Kattenbusch, Luthers Stellung zu den oekumenischen Symbolen (Giessen 1883); L. Fendt, Der lutherische Gottesdienst des 16. Jahrhunderts (München 1923). Å. A. TROSREGELEN (ô xavùy TÄ; riotswç, regula fidei) og »sannhetens regel» àAnYetag, regula veritatis) er uttrykk som fra slutten av 2. årh. forekommer ofte i den kirkelige litteratur, og hvis betydning har vært meget drøftet. Hos Irenaeus forekommer i »Adversus haereses» bare »sannhetens regel», som synes å være det eldste, sammen med synonymene »sannheten» og »sannhetens legeme». Hans samtidige Dionysius av Korinth synes også å tale om »sannhetens regel». Mens man ofte tidligere har ment at uttrykket hos Irenaeus betyr dåpsbekjennel- (Ó xavòv TS 972