sen (Caspari, Zahn) og endog naivt har identifisert denne med Symbolum Apostolicum (Grundtvig), eller har talt om »den antignostisk interpreterte dåpsbekjennelse» (Harnack), har S. A. Becker sannsynligvis rett i at Irenaeus er biblisist. Uttrykket dekker for ham selve den kristne sannhet, slik den foreligger som et organisk hele i de hellige skrifter. Denne kan uttrykkes på forskjellig måte, og leilighetsvis kan han hente en formulering fra dåpsbekjennelsen (den østlige eller den vestlige) til å bringe den på en kort formel. Lignende oppfatninger representeres av de katolske forskere F. Vernet og D. van den Eynde og anglikaneren H. E. W. Turner. Tertullian bruker derimot fortrinsvis termen t., som han gjennomgående direkte identifiserer med dåpsbekjennelsen. Forskjellen innebærer en mere legalistisk oppfatning av kristendommen. T. oppfattes som en lov som skal adlydes, og hvormed man kan avvise kjettere. »Denne regel, innsatt av Kristus, er hos oss ikke gjenstand for diskusjon.» »Intet å vite i motstrid mot t., er å vite alt.» I Tertullians linje fortsetter Novatian, Cyprian, Augustin og andre vestlige fedre. Derimot er for Clemens Alexandrinus »sannhetens regel» (og synonymer) selve den kristne sannhet nedlagt i skriftene. Hos Hippolyt og Origenes er aksenten mere forskjøvet i retning av »den kirkelige læretradisjon». I Østkirken kom den legalistiske betraktning av dåpsbekjennelsen som den faste og ufravikelige t. først gjennom den arianske strid og de læresymboler som det 4. og 5. årh.s konsiler formulerte. Litt.: Th. Zahn, art. Glaubensregel (i Realencyklopädie für prot. Theol. u. Kirche 6, 3 ed. Leipzig 1899); J. Kunze, Glaubensregel, Heilige Schrift und Taufbekenntnis (Leipzig 1899); A. v. Harnack, Lehrbuch der Dogmengeschichte I (4. ed. Tübingen 1909); S. A. Becker, ó xavèv tï dAnYelag (diss. Khvn 1910); V. Ammundsen i Dansk teologisk tidsskrift 1911—12 og i Journal of theological studies 1912; F. Vernet, art. Irénée (Saint) (i Dictionnaire de théol. cath. 7:2, Paris 1923) ; D. van den Eynde, Les normes de V'enseignement chrétien dans la littérature patristique (Gembloux—Paris 1933); H. E. W. Turner, The pattern of Christian truth (London 1954). E.M. TSJEKOSLOVAKIA, se Tjekkoslovakiet. 973 TUNGOMÂÅLSTALANDE TUNGOMÅLSTALANDE (eller glossolali; av grek. yàősooax, tunga, språk, och AÀaàeiv, tala) är benämningen på ett extatiskt fenomen, som består i ett frivilligt eller ofrivilligt framsägande av ovanliga språkliga uttryck. T. kan vara av två slag; dels kan det bestå av rent oartikulerat tal och dels kan det utgöra en förmåga att plötsligt utan föregående övning kunna tala ett verkligt existerande språk. T. hör med till vad man i psykologien kallar automatiskt tal, i vilket talet direkt bestämmes utifrån det undermedvetna själslivet. T. uppträder speciellt hos personer, hos vilka det undermedvetna har stark benägenhet att flyta upp och ta herraväldet över det vanliga medvetandet. I de flesta fall fordras en särskild yttre anledning för att det undermedvetna skall tränga fram. S u ggestionen mäste i regel tillkomma. Den kan komma utifrån såväl som inifrån. Speciellt viktig är massuggestionen som har en bestämd benägenhet att framkalla t. Vid t. fungerar talorganen utan att den talande själv medvetet ger upphov därtill. Det är som om en annan vilja bemäktigade sig hans tunga och dirigerade de ord, som han själv är omedveten om och som han själv inte skapar. Han fylles därför av vissheten, att det inte är han själv som talar, utan att det är en högre makt, som formar orden i hans mun. T. föregås nästan alltid av vissa yttre kroppsliga fenomen: darrningar och skakningar i kroppen. Utan att personen själv vill eller tänker på det börjar hans lemmar att rycka och svänga, så att han så gott som förlorar herraväldet över dem. T. förekommer i all extatisk religion mer eller mindre utpräglad. Vi möter fenomenet såväl i primitiva religioner som i moderna kristna sekter. Hos primitiva folk finnes t. belagt från många håll. Från Fidjiöarna berättas hur en inföding, som befann sig i trance, oupphörligt under en lång tid talade främmande tungomål. När han kom till medvetande igen upphörde det, och han hade då inte den ringaste kännedom om de språk han talat under trancen. Liknande fenomen finnes belagda från indianfolk, från olika folk i Afrika o.s.v. Inom den 974