TUNSBERG BISPEDØME hellenistiska kulturen förekom t. Celsus (170-talet e. Kr.) berättar om hur profeter uppträdde, som bevisade sin övernaturliga kraft bl.a. genom att tala med tungor, och rent extatiska utbrott med åtföljande t. och tolkning av detta synes inte så sällan ha förekommit i förkristen tid inom de hellenistiska religions- och kulturområdena. I Nya testamentet omtalas t. i Apg. 2:10 och 19, 1 Kor. 12:13 och 14 samt Mark. 16. I Apg. framställes t. som ett främmande verkligt existerande språk, som lärjungarna på den första pingstdagen fick förmåga att tala. T. i Korint var av annat slag: ett oartikulerat språk, som inte förstods avy någon; det måste genom Andens förmedling tolkas av någon utomstående eller av den talande själv. Paulus förkastar inte detta t., men han vill inskränka det i görligaste mån. I urkristendomen dog t. snart ut. Kyrkofäderna har intet att förmäla om dess förekomst. Inom montanismen* levde det dock kvar inte minst genom dess dervischartade profeter och profetissor (Montanus, Prisca o.s. v.). På allvar uppträder t. inom kristendomen igen först på 1830-talet i irvingianismen (se Katolsk-apostoliska kyrkan), vars ledare Edward Irving (1792—1834) gjorde t. till det dominerande vid sektens gudstjänster i London. I vår tid är t. framför allt knutet till pingströrelsen (se Pinsebevegelsen). I synnerhet vid dennas första framträdande var det automatiska talandet vanligt och de automatiska utbrotten mycket häftiga. Litt.: E. Briem, Den moderna pingströrelsen (Sthm 1924; ger en populär och tillförlitlig översikt av t. över huvud taget och inom pingströrelsen i synnerhet); E. Linderholm, Pingströrelsen i Sverige (Sthm 1924; behandlar extatiska religionsformer, under och t. i historien); G. B. Cutten, Speaking with tongues historically and psychologically considered (New Haven 1927; ger en översikt av t:s allmänna karaktär, dess förekomst i forntid och nutid. Innehåller en utförlig bibliografi); H. Rust, Das Zungenreden (i Grenzfragen des Nerven- und Seelenlebens, Heft 118 (München 1924; ger en psykologiskt orienterad kritisk framställning av t.). För t. inom primitiva religioner ger Æ. B. Tylor, Primitive culture: researches into the development of my- 975 thology, philosophy, religion, language, art and custom (London 1870) samt E. Bozzano, Popoli primitivi e maifestazioni supernormali (Rom 1945) mycket material. B. Sundkler, Bantu prophets in South Africa (London 1948; behandlar t. i sydafrikansk väckelse). För t. inom hellenismen ger Æ. Rodhe, Psyche (Tübingen 1925) god ledning. A. Dieterich, Eine Mithrasliturgie erläutert (2 ed. Leipzig—Berlin 1910) belyser t:s roll i mysterierna. För det nytestamentliga t. hänvisas till H. Odeberg, Pauli brev till korintierna (Sthm 1944) och E. Lombard, De la glossolalie chez les premiers chrétiens et des phénomènes similaires (Lausanne 1910). För montanismen: G. N. Bonwetsch, Die Geschichte des Montanismus (Erlangen 1881). Oj P. TUNSBERG BISPEDØME. I samsvar med lov frå 12. desember 1947 og etter kgl. resolusjon frå 14. mai 1948, vart Oslo bispedøme delt i to frå 1. juli 1948. Det nye bispesætet vart Tønsberg (før Tunsberg), eldste byen i Noreg. Byen var kjøpstad før landet var samla til eitt rike, og kunne halda 1000-årsjubileum i 1871. Mange kjende historiske hendingar knyter seg til Tønsberg med Slottsfjellet og Tunsberghus festning. Byen har no ikring 12.000 menneske, og er sæte for fylkesadministrasjonen i Vestfold. T. femner om to fylke: Vestfold og Buskerud. Tre prestegjeld i Buskerud (Røyken, Hurum og Lier) vart skilde ut frå Asker prosti i Oslo bispedøme, og vart lagde til Drammen prosti. Sør-Jarlsberg prosti skifte namn til Tønsberg domprosti. Dei store landssamskipnadene for indre og ytre misjon har si verksemd her og, men det friviljuge kristelege arbeidet er noko mindre intenst enn på Sørlandet og Vestlandet, og ikkje fullt so sterkt organisert. Det norske misjonsselskap og Den norske sjømannsmisjon står sterkt. Det er god kontakt mellom idrottsungdomen og kyrkja. Aggressiv kristendomsfiendskap er det svært lite av; både medvitne kristne og andre undrar seg over det som i so måte kan koma fram i sume Oslo-blad, og er urolege når det gjeld mange tidarteikn, noko som skaper meir av samhald og kontakt hjå dei som kjenner sams ansvar. Flatevidda er 17.016,69 km”, og T. har 7 prosti, 48 prestegjeld og 96 sokner. I 1950 976