TYSKLAND Hagia Sofia-moskén. Uppförd 532—537, ursprungligen som kristen kyrka. Till den »religiösa väckelsen», som man på sina håll talar om, hör också Islams nu mera framträdande roll i folkliv, press och litteratur, böneutropet på arabiska och koranläsning i det statliga rundradioprogrammet. Några väsentliga religionslagar äro dock icke ändrade eller upphävda. Utrikespolitiskt har T. icke engagerat sig i panislamiska strävanden. Kemalistflygeln i det republikanska folkpartiet och studenterna äro motståndare till »klerikalismens och kommunismens tvillingfara». Islams pånyttfödelse i T. har sitt starkaste stöd hos hantverkare och småföretagare, som ofta äro fanatiker och tillhöra ordnarna. För gemene man innebär den nya situationen, att den traditionella, islamiska fromheten ånyo kommit till heders. Av T:s år 1950 21 mill. inv. äro 98 % muslimer, och 1945 års religionsstatistik uppta- 979 ger endast 561 religionslösa och 221 med ej redovisad konfession. De grekisk-ortodoxa kristna (104.000) och armenierna (60.000) ha var sin patriark, de romerska katolikerna (22.000) en apostolisk vikarie i Istanbul. Smärre grupper av unierade armenier, nestorianer, syrer och greker (sammanlagt 13.000) och protestanter (5.200) finnas också. Härtill komma 77.000 sefardiska judar med en överrabbin i Istanbul. Litt.: 1 (Allm.). Uriel Heyd, Foundations of Turkish nationalism. The life and teaching of Ziya Gökalp (London 1950); dens., Language reform in modern Turkey (Oriental notes and studies 5, Jerusalem 1954); E. Bisbee, The new Turks (Philadelphia 1951); K. Krüger, Die Türkei (Berlin 1951); G. Jäschke, Die Türkei in den Jahren 1942—51. Geschichtskalender mit Namenund Sachregister (Wiesbaden 1955). 2 (Islam). L. W. Thomas, Recent developments in Turkish Islam (The Middle East Journal 6, 1950, s. 22—40); G. Jäschke, Der Islam in der neuen Türkei (Die Welt des Islams. N.S.I:1—92, Leiden 1951; dokumentariskt standardverk); B. Lewis, Islamic revival in Turkey (International Affairs 28, 1952, s. 38—48) ; dens., Communism and Islam (a. a. 30, 1954, s. 1—12). C.-M. E. TYSKLAND 1. Kirkehistorie. I romersk tid omtales kristne menigheter i Germania leilighetsvis (allerede hos Irenæus og Tertullian). De har antagelig vært i romerske militærkolonier i Rhinlandet. Bispeseter fantes på Konstantins tid i Köln og Trier. Folkevandringene ødela den godt påbegynte kirkeorganisasjon. Blant de germanske stammer var goterne og vandalene før sine vandringer i det 4. årh. blitt vunnet for den arianske kristendom, og de riker som de opprettet i Spania, Afrika og Italia, ble arianske. Det samme gjelder burgundernes rike i 5. årh. omkring Worms, og langobardenes stat i Lombardiet. De 4 stammer som det tyske folk er oppstått av, alemanner, frankere, sachsere og bayrere, ble kristnet på et senere stadium enn den arianske misjon. Viktig er her den politiske utvikling. Frankerne erobret det meste av Gallia og lot seg påvirke av de undertvungne romeres kultur, og antagelig i 498 lot deres konge K1I1o dvig (Clovis) seg døpe, idet han bevisst valgte den romerske kristendomsform. Som van- 980