U UBIKVITET, av nylat. ubiquitas, motsvarande ubique esse, »vara allestädes närvarande», en av den reformerte teologen Bullinger präglad beteckning för denav Luther i den stora nattvardsstriden hävdade allestädesnärvaron av Kristi lekamen, som blivit huvudkännetecken på luthersk nattvardslära till skillnad från romersk-katolsk och reformert. Läran om u. ingår i den luth. läran om communicatio idiomatum, d.v.s. den ömsesidiga meddelelsen av Kristi båda naturers egenskaper (idiomata), som tänkes ske på tre sätt (genera). Enligt »genus idiomaticum» tillkomma de i och för sig åtskilda naturernas egenskaper Kristi persons enhet; enligt » genus apotelesmaticum» samverka de icke-åtskilda naturerna med sina egenskaper tili frälsningsverket; enligt »genus majestaticum» sker en real meddelelse av den gudomliga naturens egenskaper — sålunda även av dess allestädesnärvaro — till den mänskliga naturen eller Kristi kropp. Till sistnämnda genus hör u. Oriktigt är Luthers påstående, att läran om u. företrädes redan i gamla kyrkan. Utsagor, som här synas innebära u., falla icke under sistnämnda genus, utan under de båda första. Augustinus hänför Kristi allestädesnärvaro endast till hans gudomliga natur. Skolastiken avvisar i stort u. och lär (så Petrus Lombardus) allestädesnärvaron (omnipresens) av Kristi gudomliga natur, närvaron i ett rum (unipresens), nämligen på Guds högra sida, av hans till himlen upphöjda kropp och i flera rum (multipresens), resp. på flera altaren, av hans sakramentala kropp i nattvarden. Denna sista närvaro kommer till stånd genom ett förvandlingsunder, varvid brödets substans övergår till Kristi lekamens substans (transsubstantia- 991 tion). Sedan Luther brutit med transsubstantiationsläran, som han ännu 1519 bekänner sig till (WA 2, s. 749), upptar han Occams lära om en samexistens i nattvarden av Kristi lekamens och brödets substanser (konsubstantiation). Denna samexistens förklarar Occam så, att liksom en substans genom gudomlig allmakt kan förtätas till en matematisk punkt, som är i rummet utan att ha rummets utsträckning, så är Kristi lekamen utan utsträckning och på ett kvantitetslöst sätt i varje del av hostian (esse diffinitive). Occam lär även möjligheten av att Kristi kropp i denna punktuella och kvantitetslösa existensform genomtränger och uppfyller allt (esse repletive), och därmed möjligheten av u. Luther räknar med tre existenssätt för Kristi kropp eller mänsklighet. Det första, »esse circumscriptive», d.v.s. lokalt begränsad existens, hade Kristus under sitt jordeliv och skall hava i parusien på yttersta dagen. I anslutning till Occam lär han såsom det andra existenssättet Kristi lekamens »esse diffinitive» i nattvarden. Med stöd därav företräder han en s. k. synekdokisk uppfattning om realpresensen: i instiftelseorden »detta är min lekamen» innebär »detta» enligt Luther den sakramentala enheten av brödet och Kristi lekamen. Men existensformen »esse diffinitive» för Kristi kropp stegrar han till det tredje existenssättet: »esse repletive» och lär därmed en verklig u. Ty existensformen »esse diffinitive» ha även änglarna och demonerna, i det att de kunna vara samtidigt på flera platser. Men för Kristi kropp finns det en än högre övernaturlig existensform: »esse repletive». Motivet med läran om u. är för Luther tredubbelt: att avvisa Zwinglis symboliska samt Karlstadts 992