och övriga svärmandars spiritualistiska nattvardslära; att hävda Kristi lekamens verkliga närvaro i nattvarden utan att förklara den med den romersk-katolska transsubstantiationsläran och att avvisa den calvinistiska läran, som begränsar Kristi kropps existens till platsen på Guds högra sida i himlen, men förnekar dess närvaro i nattvarden på jorden. Genom att tolka »Guds högra sida» icke som en bestämd ort, utan som Guds ickerumsliga allestädes verksamma makt bringar Luther artikeln om Kristus på Guds högra sida i överensstämmelse med läran om u. Då denna lära innebär att Kristus lekamligen är allestädes, synes följden bli, att man kan åtnjuta honom överallt och att ingen skillnad blir mellan »mein Tisch» och »des Herrn Tisch». Ur denna svårighet räddar sig Luther genom att skilja mellan Kristi existens »i och för sig» och hans existens »för dig». Han är »för dig» — säger Luther — när han binder sig vid sitt ord och säger: Här — i nattvarden — skall du finna mig, ty här vill jag låta mig finna (volipresens). Men detta innebär en väsentlig inskränkning av u. och avslöjar en ofrånkomlig problematik i u.-läran, som den följande lutherdomen ej förmått helt bemästra. Melanchthon står från början skeptisk inför u.-läran, men genom Brenz får den viss bekännelsemässig karaktär. Konkordieformeln, som har att förmedla mellan filippister och stränga lutheraner, lär direkt Kristi lekamens volipresens, men indirekt u. genom att åberopa talrika Lutheruttalanden i frågan. Genom Leonhard Hutter och Aegidius Hunnius har u. blivit gängse luthersk ortodox lära. Se även Kristologi. Litt.: De dogmhistoriska verken av A. v. Harnack, Fr. Loofs och R. Seeberg. O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus 1—4 (Leipzig 1908—27); F. H. R. Frank, Die Theologie der Concordienformel, historisch-dogmatisch entwickelt und beleuchtet 1—4 (Erlangen 1858— 65); E. Schlink, Theologie der lutherischen Bekenntnisschriften (3 ed. München 1948); Hj. Lindroth, Konkordieformeln i svensk översättning med inledning och kommentar (Sthm 1953). Hj. L. 32 993 UKEDAGSGUDSTJENESTE UDLANDSVIRKSOMHED, se Utlandsverksamhet. UDVÆLGELSE, se Utkorelse. UDØDELIGHED, se Odödlighet. UFEJLBARHEDSDOGMEN, se Ofelbarhetsdogmen. UKEDAGSGUDSTJENESTE (hverdagsgudstjeneste). Allerede i oldkirken var onsdag og fredag særlige gudstjenestedager (se Kirkeåret), og fra middelalderen overtok reformasjonstiden en spesiell markering av disse to dager. I Danmark-Norge ble det allerede i 16. årh. holdt full høymesse på onsdagene i flere byer. Men da de mange spesielle faste- og bededager fremover på 1600-tallet gjerne ble henlagt til fredag, ble denne dag med tiden den dominerende — bl. a. også med egen fropreken. Utover på landet hadde man en månedlig bededag — gjerne på onsdag eller torsdag. Disse gudstjenester ble utmerket bl. a. ved at litaniet da skulle synges like etter prekenen. I løpet av 1700-tallet ble litaniet mange steder sterkt forkortet, og med tiden falt det helt vekk, unntagen i fastetiden. Antall u. må ha øket meget i byene, og »da de mangfoldige Prædikener, helst Fro-, Tolv- og Uge-Prædikener, dog af Faa eller Ingen besøges, saa de ei tjene til Andet, end at forøge Præsternes Byrde», ble det i 1739 foretatt en sterk reduksjon av dem. I den følgende tid var det ganske vanlig at man på onsdag holdt preken og katekisasjon, på fredag også kommunion. Fra ca. 1800 av ble disse og forskjellige andre u. avskaffet mange steder, og bare få byer har i vår tid egen u. — gjerne da på en av fredagene i hver måned. En unntagelse danner fastetiden, da u. er hyppigere (se Pasjonsgudstjeneste). U. holdes nu vanligvis som en forkortet høymesse og med nattverd. Teksten for prekenen var i eldre tid gjerne foreskrevet; i våre dager er den fri. Også i Sverige-Finland har utviklingen stort sett forløpet på samme måte. I 1540 heter det at litaniet skal synges hver onsdag, og kyrkoordningen 1571 bestemmer at det i byene skal holdes preken to hverdager i uken. 994