UNDER annat. Denna piìuralism i tydningen av tillvaron har sin motsvarighet på moralens område: hövdingens rättfärdighet är icke densamma som slavens, mannens rättfärdighet är en annan än kvinnans. På en tid då människorna dessutom meddelade sig med varandra lika mycket med åtbörder som med ord, var det också naturligt att höra både djur och växter tala ett för den lyhörde begripligt språk. Självfallet följde då det gudomliga handlandet sin egen kausalitet och lika självfallet fanns det människor som ägde inblick i den, kunde tyda den och till en viss grad även begagna sig av den för att manifestera inte bara det gudomligas, utan även sin egen makt i det gudomligas tjänst (magiker, medicinmän, profeter, präster o.s. v.). Det västerländska andelivets utveckling kan i viss mån karakteriseras som en strävan samtidigt till en enhetlig moral, lika för alia, och till ett enhetligt orsakssammanhang, som ger förklaringen på samtliga fastställbara företeelser. Tills vidare torde detta dock få anses som ett vetenskapligt ideal. I praktiken leva de flesta människor i en tillvaro där det naturliga orsakssammanhanget genombrytes av andra, bland dem det religiösa, och där en etisk pluralism fortfarande råder (jfr undren i Lourdes, olika former av modern occultism; Nietzsches filosofi, Hitler o.s.v.). 2. Exegetiskt. G.T. ger åtskilliga typiska exempel på uppfattningen att världen är ett aktionsfält för olika, varandra korsande kausalsammanhang. De egyptiska trollkarlarnas förmåga att göra u. överträffas av Mose och Aron. Men farao låter inte övertyga sig av deras u. Han betraktar dem alltså inte som bevis på ett gudomligt uppdrag, utan böjer sig blott för övermakten i de plågor som de lägga över land och folk. Motsvarande företeelser återkomma i profetismens historia. Besjälad av gudomen hade profeten förmågan att se det som låg under tingens yta. »Her bag overfladen kom han tingene nær, deres sædvanlige love gjaldt ikke mere, alt var muligt. Profetens sjæl kunde beherske dem og bøje dem efter sin vilje, det fjerne kom nær, han så begivenhederne ligge som i en knop der endnu ikke havde udfoldet sig» (Pedersen). Profeten le- 999 ver med hela sitt väsen i ett annat kausalsammanhang än vanligt folk, och i kraft därav gör han u. Under en äldre tid erkänner man detta och hämtar råd hos profeterna. Men då de stora skriftprofeterna framträda med samma anspråk, och styrka det genom att utföra u., möta de skarpt motstånd. U. som sådana övertyga icke människorna. Även i N.T. omtalas u. som en självfallen sak. De bekräfta Jesu messianitet och apostlarnas uppdrag att fortsätta hans verk. Men problematiken är densamma som i G. T. Klarast framställes den i Joh. ev. Jesu himmelska ursprung ger honom förmågan att genomskåda människor, han är allvetande, han uppväcker döda. Allt detta är »tecken» som uppenbara hans härlighet (2:11). Men det oaktat kan den enfödde Sonens dóga skådas blott genom trons ögon. En tro som grundar sig enbart på u. är inte det som Jesus begär (4:48; 20:29). Att kräva u. vittnar om otro (6:30). U. äro alltså intet osvikligt medel för väckande av tro. De äro icke nog som vittnesbörd om vem Jesus är, de kunna tolkas fel (6:14, 15, 26): Det största av Jesu u., uppväckandet av Lasarus, blev den omedelbara orsaken till hans korsfästelse. U. äro samtidigt tecken till tro och till anstöt, alldeles som Jesu ord och uppträdande överhuvud. Samma uppfattning av u. förekommer, ehuru i mindre utpräglad gestalt, även i de tre första evangelierna och hos Paulus. Den sistnämnde ställer u. i paritet med tungomålstalandet, profetian och kärleken och värdesätter dem allt efter som de, i likhet med övriga av Anden verkade kraftgärningar, uppbygga församlingen (jfr Uppbyggelse). Litt.: O. Weinreich, Antike Heilungswunder (Giessen 1909); P. Fiebig, Jüdische Wundergeschichten des neutest. Zeitalters unter besonderer Berücksichtigung ihres Verhältnisses zum Neuen Testament bearbeitet (Tübingen 1911); P. D. Chantepie de la Saussaye, Lehrbuch der Religionsgeschichte (4 ed. utg. av A. Bertholet—E. Lehmann, Tübingen 1925); A. Fridrichsen, Le problème du miracle dans le christianisme primitif (Strasbourg—Paris 1925); J. Pedersen, Israel 1—4 (Khvn 1934); E. Hoskyns—N. Davey, The riddle of the New Testament (3 ed. London 1947); 1000