R. Bultmann, Theologie des Neuen Testaments (Tübingen 1948—1953). R. Gg 3. Dogmatiskt. U., »trons käraste barn», var i N.T. tecken på Jesu makt och Guds rikes ankomst, men under senare tider har det blivit en stötesten eller ett problem, närmast därför att uppfattningen om naturföreteelsernas lagbundenhet har blivit ett axiom. Under teologiens historia har problemet varit föremål för många lösningsförsök. Augustinus lärde att u. ej ske mot naturlagarna utan emot vår kännedom om naturen. Här möta vi den senare ofta upprepade tanken att på ett lägre utvecklingsstadium ter sig sådant som u., vilket på ett högre stadium tillhör det reguljära skeendet. Enligt Augustinus verkar Gud på två linjer, varav vi förstå blott den ena, det naturbundna skeendet. Härtill anknöt Thomas av Aquino: det inomvärldsliga skeendet följer kausalitetens lag, varvid Gud är causa prima. Denna kausalitetskedja är sluten. Icke ens Gud själv bryter den. Men vid sidan av denna har Gud redan vid världsskapelsen förbehållit sig möjlighet till ett omedelbart ingripande. Här öppnas möjligheten för u. Guds försyn* är ordinär eller extraordinär beroende på om den förmedlas genom natursammanhanget eller ej. Detta var ortodoxiens uppfattning om u. Det omedelbara ingripandet från Guds sida ansågs försiggå i tre akter: Gud upphäver den naturliga kausaliteten då han vill verka ett u., han utför undret och han återställer naturlagen i dess reguljära gång. Denna rationalistiska argumentering kunde upplysningens filosofi icke acceptera (Spinoza, Hume). Därför leddes Schleiermacher att bryta en alldeles ny väg i u.- begreppets historia i det han förlade tyngdpunkten till det religiösa subjektet. Enligt Schleiermacher är u. icke alls ett av Gud omedelbart verkat skeende utan det är »det religiösa namnet för händelse»: »U. är varje, även den mest naturliga och vanliga, företeelse för så vitt som den religiösa åskådningen därigenom blir den förhärskande.» (Reden, Deutsch. Bibl., s. 102). U. har här blivit en religiös kategori, en av subjektets åskådningsformer. 1001 UNDER Men då vi sålunda kunna skilja mellan det rationalistiska och det religiösa u.-begreppet och beteckna Schleiermacher som banbrytare för det senare, innebär denna distinktion dock ingen lösning av själva problemet. Schleiermachers insats har naturligtvis sin betydelse för religionspsykologien. Men det är vilseledande att mena att u. skulle bero enbart på en religiös tolkning av verkligheten eller att vetenskapens framsteg icke skulle bereda mera något rum för u. >U. i religiös mening är icke liktydigt med det man icke förstår av det gudomligas värld, utan med det tron förstår — u. är oskiljaktigt förbundet med att fatta något av Guds handlingssätt» (Aulén). För tron är hela skapelsen ett enda u. Biologiens värld från minsta mikrob till de största levande varelser eller atomfysikens upptäckta och ännu oupptäckta hemligheter — allt detta är u. från början till slut. Men detta är Guds u. endast för tron. Guds gärningar liksom Guds ord komma till människan för att väcka tro, men överbevisningskraften i denna uppenbarelse är ej tvingande. Gärningarna, u., tolka ordet, men såsom ordet kan gå örat förbi, så kan även tecknet gå ögat förbi. I bägge fallen erfordras avgörelse för budskapet. Den religiösa tolkningen av u. får ej uppfattas så, att bönhörelse och t. ex. helbrägdagörelse genom bön vore blott skenföreteelser. Mot en dylik konklusion kan ställas kristenhetens samfällda vittnesbörd från snart sagt alla århundraden. Det man kallar u. är ingalunda blott subjektiva tolkningar och erfarenheter utan i många fall verkliga realiteter — i vilken omfattning och i vilka fall är omöjligt att teoretiskt fastslå. Så mycket kan i varje fall sägas att »vetenskap» och »religion» icke i denna fråga stå emot varandra, ty tron på en sådan vetenskap som vet allt och har klarlagt allt, är blott en reminiscens från det senaste århundradet. Därför är »tron» en minst lika förnuftig inställning till verkligheten som »otron». Se även Försyn, Helbrägdagörelse. Litt.: Ang. äldre litt. se t. ex. T'h. v. Haering, Der christliche Glaube (2 ed. Calw—Stuttgart 1912; s. 731); F. Schleiermacher, Der christliche Glaube 1002