kalt nyskapande av det religiösa livet sker, eller att religiöst liv över huvud först uppträder i denna ålder. Den oftast citerade auktoriteten är amerikanen E. D. Starbuck. Denne intresserade sig närmast för de omvändelseupplevelser av metodistisk typ, vilka hör till upplevelsemönstret i många amerikanska samfund. Med hjälp av rundfrågesvar från vuxna fann han, att omvändelserna började vid 7—8 år, ökade något till 10—11, sedan snabbt till 16, avtog hastigt till 20 och blev sällsynta efter 30 år. En frekvenstopp framträdde för de manliga individernas vidkommande vid omkring 16 år, föregången av en mindre topp vid 12 och efterföljd av en liknande vid 18—19 år. De kvinnliga meddelarna redovisade två frekvenstoppar, en vid 13 år och en vid 16, varefter en mindre topp framträdde vid 18 år. Starbucks framställning är dock något förvirrande, då han jämte dessa omvändelser, »conversions», också behandlar »clarifications» och »spontaneous awakenings» med en smula avvikande tidssättning. Som förklaring till att det religiösa uppvaknandet kommer just i denna ålder anförs att könsmognaden infaller under denna tid. Denna och det religiösa uppvaknandet kan vara ömsesidigt betingade, även om de ej helt sammanfaller i tiden. Starbuck har dock också framfört en annan och måhända enklare förklaring till att omvändelserna inträffar under ungdomstiden. Den som har denna upplevelse kan ej vara alltför ung, då en viss tanke- och känslomognad måste förutsättas, å andra sidan har människan efter ungdomstidens slut fått ett stabiliserat tanke- och handlingsmönster, som gör mera djupgående förändringar mindre sannolika. Starbucks resultat har bekräftats av senare undersökningar. Amerikanen E. T. Clark ville finna, att när religionen mera gradvis vinner inträde i en människas liv, uppvaknandet kommer redan i 12-årsåldern. För omvändelseupplevelser av mera radikal karaktär fick han dock frekvenstoppen vid 17 år, ungefär samma tidpunkt som Starbuck hade uppgivit. Vid en bedömning av dessa undersök- 1005 UNGDOMENS RELIGIÖSA LIV ningar bör man emellertid observera, att Starbuck var bunden av de tillväxtpsykologiska axiom, som på hans tid härskade i Förenta staterna. För den tongivande psykologen G. S. Hall är tillväxten diskontinuerlig. Könsmognadsåldern innebär en »ny födelse», varvid individen övergår till en ny fas, tonåren, som säges vara »känslans och religionens ålder». Denna syn på könsmognadsålderns betydelse för det inre livet har gamla anor, t.ex. från Rousseau* och väl ytterst från folktraditionen. I de s.k. primitiva samhällena innebär initiationsriterna vid tiden för könsmognaden att man upptas i stammens religiösa gemenskap och blir delaktig av dess religiösa hemligheter. Denna bild av könsmognadsålderns betydelse för uppkomsten av ett inre liv är också utmärkande för den tyska s. k. utvecklingspsykologin och har utövat ett starkt inflytande i Norden. Hos finländaren J. Gästrin heter det t.ex., att »det positiva subjektiva förhållandet till religionen är könsmognadens verk». Inom den moderna amerikanska psykologin gör sig emellertid helt andra tillväxtpsykologiska axiom gällande. Tillväxten uppfattas här som kontinuerlig, gradvis fortskridande. Några bestämda perioder, som innebär fasväxlingar, behöver därför ej finnas. Resultatet blir, att man ej heller har samma behov av att tillskriva den psykiska strukturen i den senare barndomen helt andra egenskaper än den psykiska strukturen i tonåren. Även för det religiösa livets vidkommande beskrives tillväxten som kontinuerlig. För tillväxten tillmätes i denna psykologiska riktning vidare inlärningsprocessen en betydligt större roll än i de tidigare omnämnda riktningarna. Amerikanen W.Dennis framhåller t. ex. att om väckelsemöten anordnas för barn så blir också barn omvända. En religiös höjdpunkt kan inträffa nästan när som helst under livet. Amerikanskan M. P. Hillery studerade flickor i åldern 12—15 år för att söka efter samband mellan könsmognad och religiös erfarenhet men kunde ej finna att det förelåg någon avgörande förändring i den religiösa upplevelsetypen efter könsmognaden. 1006