UNGDOMSARBETE Synpunkten har också börjat göra sig gällande på nordiskt språkområde. Med en grundinställning av det senare slaget blir ungdomens religiösa liv ej principiellt annorlunda än det religiösa livet i andra åldrar. Trots detta kan det ej förnekas, att tonåren måste ha en avgörande betydelse för utformningen av den vuxnes religiösa upplevelser och attityder. Den unge står mitt uppe i en period av anpassning till samhället, vari också ingår valet mellan olika religiösa ideologier. Såtillvida kan det vara riktigt att tvivel på de i samhället förekommande trossatserna är relativt vanliga just i denna ålder. Ju äldre man blir och ju flera traditioner man kommer i beröring med, desto större är förutsättningarna för ett eget ställningstagande. Å andra sidan bör oppositionen i ungdomsåren mot samhällets traditioner ej överskattas. En amerikansk undersökning av H.M. Bell visade, att 81 % av de ungdomar, som tillhörde ett religiöst samfund, hade antagit sina föräldrars tro. Norrmannen R. Rommetveit studerade 180 14—15-åringar från tre olika miljöer. Skolans undervisning är på alla platser densamma, men trots detta framträdde en tydlig differens i ungdomarnas inställning i den relativt starkt religiöst orienterade fiskare- och bondebygden och i den i religiöst avseende relativt indifferenta stadsmiljön. Det förefaller även möjligt, att flickornas mera positiva attityd mot religionen ej så mycket är ett resultat av medfödda könsdifferenser som av omgivningens normer. Rommetveit fann den vanliga differensen mellan pojkar och flickor, men ej på samma sätt i fiskare- och bondebygden som i staden. Möjligen följer pojkarna en pojktradition, som är kraftigare utbildad i tätorterna, där gängbildningen är vanligare. Litt. (i den ordning arbetena ovan behandlats): E. D. Starbuck, The psychology of religion (2 ed. London 1901); E. T. Clark, The psychology of religious awakening (New York 1929); J. Gästrin, De växandes religiösa liv (Helsingfors 1936); W. Dennis, The adolescent (i Manual of child psychology, ed. by L. Carmichael, New York— London 1946); M. P. Hillery, The religious life 1007 of adolescent girls (Washington 1937); R. G. Kuhlen, The psychology of adolescent development (New York 1952; s. 439 ff.; bl. a. referat av Bells undersökning); R. Rommetveit, Tileigning av religiøs tru og åtferd. (i Nordisk psykologi 1951). Jfr f.ö. G. Klingberg, Studier i barnens religiösa liv (Sthm 1953). G. Kg UNGDOMSARBETE. Ungdomen har i de efterreformatoriska kyrkorna alltid varit föremål för särskild omvårdnad. Konfirmationens* omläggning under reformationstidevarvet till en undervisning av ungdomen i den kristna tron var sålunda av genomgripande betydelse. Denna undervisning utvidgades mer och mer och omfattade under ortodoxiens tid söndagliga katekespredikningar och katekesförhör i kyrkan (se Katekes) och därutöver regelbundet återkommande husförhör, allt med särskilt sikte på ungdomen. Kyrkans strävan att bibringa ungdomen läskunnighet för att den skulle kunna tillägna sig kristen kunskap i bibel, psalmbok och katekes var också upphovet till det senare allmänna folkskoleväsendet. Ungdomens kristna undervisning fick mot slutet av 1700-talet sin avslutning i det förhör med åtföljande välsignelseakt i kyrkan, som kom att återtaga det gamla namnet konfirmation*. I sin konfirmationsundervisning finner kyrkorna alltjämt sin främsta ungdomsvårdande uppgift. Denna har från slutet av 1800-talet fått sitt allimer nödvändiga förberedande komplement i söndagsskolan* och den kyrkliga juniorverksamheten. Ett det kyrkliga arbetets inriktande på andra ungdomsvårdande uppgifter än de kateketiska såg i skilda kyrkor dagen under 1800-talets början, då bl.a. den påbörjade industrialiseringen skapat ungdomsproblem av förut okänd omfattning. Den begynnande Inre missionen*, utgången ur och stödd av väckelsen, tog sig an ungdomsfrågorna och skapade ungefär samtidigt i bl. a. Tyskland och England föreningar av medvetet kristen ungdom, som också skulle taga sig an ungdom, som kommit bort från kristen påverkan. I Tyskland uppstod »ynglingaföreningar», »Jünglingsvereine», — och motsva- 1008