fund, kunde det ej som t. ex. i Danmark omhändertaga kyrkans eget u. Det var i stället den tyska evangeliska kyrkan och dess nya tankar om församlingsorganisation och församlingsarbete, som gav den rikaste impulsen utifrån till u. i den svenska kyrkan. Enskilda initiativ togos på olika håll redan på 1890-talet, då även de första ungdomskretsarna (den första i Gävle 1891) bildades. Betydelsefullast för den kommande utvecklingen var »Styrelsen för kyrklig ungdomsvård», som den nybildade Allmänna svenska prästföreningen, inspirerad främst av professor Olof Holmström, tillsatte vid sitt första allmänna möte 1904. Följden var bildandet av ungdomskretsar över hela landet, fördelade på stiftsungdomsförbund (det första i Lund 1908). Dessa ungdomskretsar uppgingo, när de voro som talrikast till c:a 1.000 med c:a 33.000 medlemmar. Styrelsen utgav 1905 den för u. vägledande och i praxis normerande »Ledtråd för organisation av kyrklig ungdomsvård» med dess anvisningar om olika vägar för u.: ungdomsgudstjänster, bibelstudier, föredrags- och undervisnings-, sång- och arbetsaftnar. Anvisningarna ville syfta till »ungdomens fostran till självverksamt deltagande i u.». Ett sammanhållande och inspirerande organ för u. blev tidningen »Sveriges Ungdom» från 1903. Sedan Diakonistyrelsen (se Svenska kyrkans diakonistyrelse) bildats 1910, överlämnade Styrelsen för ungdomsvård 1911 sin verksamhet till denna, vilken bildade D i akonistyrelsens ungdomsväårdsutskott och 1912 anställde sin förste ungdomssekreterare. Under denna tid fick ungkyrkorörelsen* stort inflytande på utformningen av u., som i mycket kom att präglas av dess kyrkotanke. De första kyrkliga ungdomskurserna, vilka nådde en rik blomstring och senare specialiserades (manliga möten, flickläger, konfirmandläger o.s.v.) kommo till stånd från 1910 icke minst genom samarbete med Kristliga stiudentrörelsen* och dess Kyrkliga frivilligkårer. ISvenska kyrkans lekmann askola*, grundad 1921, erhöll u. sin institution för ungdomsledarutbildningen. 1013 UNGDOMSARBETE På olika sätt har u. under de senaste decennierna konsoliderats, även om det fått möta strävare arbetsvillkor i ungdomsvärlden och visst motstånd i den kyrkliga debatten. Den fast organiserade ungdomskretsen blev under 1930- och 1940-talen ifrågasatt som bästa form för u., vilket bl.a. lett till att stiftsungdomsförbunden i flera stift ersatts med stiftsungdomsräåd till vilka stiftsadjunkterna för u. och de kvinnliga ungdomssekreterarna i stiften knutits och vilka fungera som organ för det s.k. »öppna» u., riktad mot all ungdom i församlingarna, i viss motsättning mot ungdomskretsens »slutna» form och med stiftsungdomstinget, vartill varje församling utser delegater bland sin ungdom som ersättning för den traditionella ungdomskursen. Krisen för ungdomskretsen är emellertid numera i huvudsak överständen, då man mera allmänt övertygats om att ett arbete i den trängre ungdomsgruppen eller arbetslaget är nödvändigt för att man med framgång skall kunna arbeta i den samlade ungdomsvärlden. Likaså har debatten om »centralt» eller »perifert» u. i regel upphört, då tyngdpunkten och målet för allt kyrkligt u. måste ligga i ungdomens deltagande i kyrkans gudstjänstliv och i stärkande av det personliga troslivet, medan de »perifera» arbetsformerna erkänts som »nödvändiga, ju längre bort de unga stå från de kristna centralsanningarna» (Grevberg). Under de sista decennierna ha också olika nya arbetsformer tagits i u:s tjänst. Hit hör scouting, vilket föranlett anställande av särskilda scoutsekreterare i Diakonistyrelsen sedan 1926, och framför allt den k yr kliga studieverksamheten* knuten till Sveriges kyrkliga studieförbund. Särskild omvårdnad har mer och mer ägnats den studerande ung dom en, ej minst med tanke på att all svensk ungdom efter enhetsskolans genomförande kommer att tillhöra skolan även efter konfirmationen (se Kristliga studentrörelsen). Den kyrkliga folkhögskolan* ingår också som ett led i det nutida u. liksom stiftsung dom sgårdarna. 1943 bildades som det centrala organet för 1014