lom alt kristelig u. en kort tid meget sterk, og felles evangelisasjonsmöter med forutgående demonstrasjonstog ble her og der arrangert. Men dette viste seg â være en stemningsbölge som fort ebbet ut. Det uavhengige ungdomsblad »Kristen Ungdom» (fra 1940) er imidlertid av stor betydning for opparbeidelsen av mellomkirkelig kontakt og forståelse, samtidig som det ved sitt friske utstyr og aktuelle innhold har nådd videre kretser enn det organiserte u. Litt.: Den kristelige ungdomssag i Norge (NKUFs jubileumsskrift, Kristiania 1905); K. Piene, De kristelige ungdomsforeninger (8. ed., 40.000 ekspl., årstall mangler); dens. (utg.) NKUF Til 50-årsjubiléet (Oslo 1930); L. Sandsdalen, Oslo KFUM gjennom 75 år (Oslo 1944); Festskrift, Ungdomsskulen 1893—1943 (Stavanger 1946); K. Sælid, Frilyndt ungdomsarbeid i 75 år (Oslo 1946); Ø. Lang, NKUF (i Nordens ungdom I s. 170 ff., Sthm 1950; i samme verk korte presentasjoner av andre former for kristelig u.); Forslag om statens ungdomsråd og konferanser med ungdomsorganisasjonene (Oslo 1952); R. Lillestølen, Kristen ungdom i dag (Oslo 1953; psykol. undersøkelse, basert på foreninger i Oslo). Viktig er dessuten organisasjonernes årsberetninger, særlig indremisjons-selskapenes. P. L. UNGDOMSFORSORG, se Ungdomsarbete. UNGERN. När hövdingen Géza omkr. år 974 lät döpa sig, skedde detta huvudsakligen på grund av politiska överväganden. Hans son, som döptes samtidigt och fick namnet Stefan, ställde sig emellertid med apostoliskt nit på kristendomens sida och organiserade sitt land och dess kyrka som en del av den västerländska kulturen. Den m edeltida kyrkan framvisar i Ungern samma drag som i det övriga Europa. R eformationen vann tidigt genklang. Luthers skrifter fick snabb spridning såväl genom landets tysktalande stadsbefolkning som genom handels- och diplomatiska förbindelser. Reaktionen från den romerska kyrkan kom dock snabbt och återspeglas i de ungerska riksdagarnas beslut redan omkr. 1520. Den lutherska reformationen hade likväl stor framgång i landet, som i mitten av 1500-talet var övervägande lutherskt till sin bekännelse. Två faktorer ha dock förändrat denna bild, nämligen den schweiziska refor- 33 1025 UNGERN mationens spridning och senare motreformationen. Den senares taktik gick ut på att återvinna de stora adliga familjerna samt godsägarna. Därigenom säkrades inflytandet över lagstiftningen. Det blev detta skickliga motdrag — och ej »cuius regio, illius religio-principen» — som katastrofalt minskade antalet av reformationens efterföljare. Dessa gingo en prövotid till mötes. I kungadömet, som uppehölls endast i norra och västra Ungern, blev det katolska inflytandet dominerande. Erdély (Transsylvanien) i öst, som blev självständigt furstendöme, fick snart sina reformerta furstar. Dessa kämpade för religionsfrihet även för befolkningen i övriga delar av landet samt genomförde vittgående religionsfrihet i sitt eget furstendöme. Ungerns protestanter upplevde den mest fruktansvärda förföljelsen under Leopold I (1657—1705), då protestantiska präster skickades i fängelse, i exil eller såldes som galärfångar. Följden blev, att lutheranernas antal, som vid slutet av 1500-talet uppgick till nära 80 % av den totala folkmängden, hundra år senare sjunkit till 18 %. Först Josef II garanterade den privata religionsutövningens frihet med sitt edictum tolerantiae (1781). Under inflytande av den franska revolutionen gjorde sig liberala tendenser gällande. 1848 medförde formellt de protestantiska kyrkornas erkännande och likaberättigande med den katolska kyrkan. De protestantiska kyrkorna hade kort före det senaste sekelskiftet sina synoder, som lade grunden till den moderna kyrkoorganisationen. Tiden mellan de båda världskrigen karakteriseras av uppbyggandet av det kyrkliga livet och utbyggandet av den kyrkliga organisationen. Under 1930-talet började särskilt under inflytande från de skandinaviska kyrkorna en kyrklig förnyelse genom en väckelse av finsk och svensk prägel. En således förnyad evangelisk kyrka mötte prövningarna efter andra världskriget. Efter det att kommunisterna helt eliminerat den politiska oppositionen, erbjödo de 1948 sin villighet till ett statligt fördrag med kyrkorna. Största motståndet mötte dock det 1026