Christenheit im neuen ungarischen Staat (Zürich 1948; engelsk ed. Birmingham u. å; ensidig); B. Seland, Dommen over biskop Ordass (i Kirke og kultur 55, 1950); L. Terray, Ökumene in Osteuropa (Lutherische Rundschau 1954/55); H. Diem, Lutherische Volkskirche in West und Ost (München 1951). V.V. UNGKYRKORÖRELSEN (eller den ung- kyrkliga rörelsen) blev småningom namnet på den nationella kyrkliga väckelse som med utgångspunkt i akademiska kretsar i Uppsala bröt fram under 1900-talets första årtionde och fick bestående resultat för svenskt kyrkoliv. U. måste ses mot den allmänna kyrkliga bakgrunden. Hela Mellansverige var genomsyrat av den kyrko- och samhällsuppfattning som 1800-talets stora folkväckelse lämnat i arv: man ville vara kristlig, ej kyrklig och man talade mera om den enskildes avgörelse än om kyrkans gemenskap (kyrkan som Kristi kropp). Denna uppfattning delades även av dem som stodo fjärran från kyrkans arbete eller kristen tro; även dessa uppfattade kristendomen på pietistiskt vis och dömde varje annan kristendomsform som tom slentrian. Det var ingen tillfällighet att u. uppstod i den mellansvenska miljön; både i Sydsverige och i Västsverige levde man alltjämt i en gammalkyrklig atmosfär och ställde sig därför i början avvisande till u. U. har även sin speciella bakgrund i de kuturella och andliga strömningarna i Uppsala akademiska värld. Åttiotalet, »världshistoriens torraste period» (Söderblom), präglade vida kretsar och höll det kritiska sanningskravet vid liv. De allmänna frågorna, om tro och vetande, kultur och kristendom, debatterades livligt både enskilt och på stora offentliga diskussioner utan att man enades om någon lösning. Det litterära nittiotalet medförde en viss frigörelse från åttiotalets empiristiska och positivistiska idéer, men teologiskt och kyrkligt fortlevde åttiotalets intentioner. Kyrkan och kyrkofrågorna spelade ingen roll. En viss allmän kyrklig defaitism rådde. I den teologiska världen upptog bibelfrågan huvudintresset. De nya källkritiska undersökningarna, först av Gamla 1029 UNGKYRKORÖRELSEN och sedan av Nya testamentet, blevo nu kända i Sverige. Redan under 1890-talet bidrogo emellertid två män att skapa en ny och rikare syn på teologi och kyrka. Den ene var historieprofessorn Harald Hjärne*. Vid tiden för den dittills suveränt härskande boströmianismens tillbakagång framträdde han med en fast och genomförd åskådning. Som historiker var han utpräglad realist och i viss mån relativist, men han tog avstånd från den naturvetenskapliga empirien och framhävde personlighetens roll i skeendet. Med sin kolossala lärdom, nya synpunkter och vida perspektiv lärde han sin generation att se idéerna och sammanhanget i historien. På samma front som Hjärne men med andra vapen kämpade dåvarande domkyrkovicepastorn J. A. Ek lun d*. Kommen från en gammal kyrklig bygd, där kyrkan alltjämt var den självskrivna medelpunkten, och själv påverkad av hembygdens väckelsearv bekämpade han frenetiskt åttiotalets ledare och tendenser, samtidigt som han i mycket var beroende av dess frågeställningar och utgångspunkter. Med profetisk glöd och på ett frasfritt språk förkunnade han att församlingen och kyrkan — närmare bestämt den lokala församlingen och den svenska kyrkan — utgöra den naturliga ramen för allt religiöst arbete. På så sätt blev Eklund u:s egentlige föregångsman och dess förste teoretiske idéskapare. Han förblev rörelsens ständiga inspirationskälla under de följande årtiondena. Omkring sekelskiftet skapades en ny atmosfär i studentvärlden med större frimodighet och aktivitet. De religiöst intresserade studenterna sammanslöto sig till kristliga studentförbund (Uppsala 1901 och Lund 1902). Viktigare var det nya genombrottet inom teologien. N. Söderblom* gav programmet vid sin installation som professor år 1901: »ej mindre vetenskap utan mera vetenskap». Man frigjorde sig från den tidigare apologetiska inställningen och arbetade sig fram till en ny, historiskt orienterad och djupare religiöst motiverad syn på kristendomen. Här blev Einar Billing den domine- 1030