UNGKYRKORÖRELSEN rande gestalten. Som teologisk tänkare lämnade han den dittills förhärskande pietistiska erfarenhetsteologien och den idealistiska religionsfilosofien samt anknöt i stället till den s.k. lundensiska högkyrkligheten, som han vidaregestaltade i ny personlig form. Profeterna i Gamla testamentet och Luther blevo på nytt levande. Billings syn på bibeln uppbäres av att det är Guds gärning, alltjämt verksam i nuet, som där skildras. Det stora lösenordet blev: Gud verkar intill nu. Billings anknytning till Luthers tankar om syndaförlåtelsens gåva och kallelsens plikt ledde till den s.k. folkkyrkotanken: kyrkan bygger ej på principen om de enskilda människornas Jikartade religiösa erfarenheter utan framträder som bärare av Guds universella och förekommande nåd. Därmed kunde Billing också sammanknyta sin kyrkosyn med sin bibelsyn. Kyrkan är, säger han, »en enda Guds gärning, en hans utkorelse- och förlåtelsegärning mot vårt folk.» Genom nu nämnda olika insatser bereddes marken för en kyrklig framstöt inom studentvärlden i Uppsala. Det var den s. k. korsfararrörelsen. Efter en religiös väckelse inom vissa studentkretsar framträngde våren 1908 kravet på större aktivitet utåt, främst för att möta den vid denna tid rätt livskraftiga antireligiösa propagandan. Det är icke klart vem som först framförde korstågstanken, d. v. s. att studenterna, två och två, skulle fara från ort till ort och hålla religiösa föredrag eller anordna diskussioner i aktuella religiösa frågor. Ledare för rörelsen blev snart nog den 24-årige norrlänningen Manfred Björkquist (senare rektor vid Sigtuna folkhögskola och slutligen biskop i Stockholms stift). Han ägde en lycklig förmåga att finna fyndiga samlingsparoller och skapa träffande symboler för de tankar som rörde sig i de ungas led. I den lilla skriften »Kyrkotanken» (1909) angav han programmet: »Vår folkkyrka skall bli en luthersk andekyrka, där alla individer skola leva sitt eget religiösa liv, men på samma gång folkets». Som ett uttryck för kyrkans kamp om folksjälen mot den andliga förstörelsens makter skapade han lösenor- 1031 det: »Sveriges folk — ett Guds folk.» J. A. Eklund skrev inspirerad korsfararpsalmen »Fädernas kyrka», som i G. Auléns klangfullt rytmiska tonsättning blev den kyrkliga ungdomens samlingssång. Överallt uppträdde nu »korsfararna», med ungdomlig hänförelse förkunnande budskapet om nya uppgifter för Sveriges gamla kyrka. Sommaren 1909 besökte 50 studenter omkr. 250 församlingar. De två följande åren fortsatte »korståget» i delvis nya former och nu med anslutning från studenter i Lund, Stockholm och Göteborg. Som den främste talaren och den skickligaste debattöen framträdde den tidigt bortryckte pastor Axel Lutteman (1880—1920). Var Billing u:s tänkare och Björkquist dess strateg, så kan Lutteman betecknas som förkunnaren framför andra. U. upphörde icke med »korstågen». Dessa voro icke huvudsaken, som man ofta menade. De voro blott utslag av den nya kyrkliga aktiviteten och måste därför snart ge plats för andra arbetsformer. Den nya erövrarandan förnams på många olika områden. I universitetsstäderna bildades »kyrkliga frivilligkårer» som stödjepunkter för arbetet. I Uppsala grundades den alltjämt livskraftiga tidskriften »Vår Lösen», och snart nog skapades Sveriges kristliga studentrörelses bokförlag. Överallt i stiften började man anordna ungdomskurser, och i u:s atmosfär skapade Björkquist Sigtunastiftelsen*. Kyrkohistoriskt viktigast var emellertid att många av u:s anhängare småningom erhöllo ledareposter inom kyrkan och där utförde sin gärning i u:s anda. Det intima samarbete som etablerades mellan svensk teologi och svensk kyrka förskonade också Sverige från flera av de kyrkliga kriser som de nordiska grannländerna utsattes för. Sammanfattningsvis kan sägas att u. djupast sett utgjorde en medveten reaktion mot de anglosachsisk-reformerta och allmänt kosmopolitiska strömningarna i den dåtida svenska kyrkan och att den sökte ge uttryck åt den lutherska fromheten i det dåtida borgerligt liberala samhället med dettas typiska gemenskapsformer och arbetssätt. U. bidrog i en kritisk brytningstid att åter le- 1032