vandegöra det svenska lutherska kyrkoarvet, även om det skedde i tidsbundna och därför förgängliga uttryck och arbetsformer. Litt.: H. Pleijel, Die jungkirchliche Bewegung (i Deutsch-nordische Zeitschrift, Festnummer 1929; sv. övers., Ungkyrkorörelsen i Sverige, Lund 1937); E. Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (Sthm 1930); E. Lutteman, Axel Lutteman. Korsfarare och präst (Sthm 1933); O. Nystedt, Från studentkorståget till Sigtunastiftelsen (Sthm 1936). Hg Pl UNIERADE KYRKOR, se Unerte kirker. UNITARISMEN (av lat. unitas, enhet) betecknar en för flera olika samfundsbildningar under nyare tid gemensam åskådning, vars främsta kännemärke är det radikala avvisandet av den kyrkliga treenighetsläran och kristologin. Till sin allmänna karaktär är u. rationalistisk: det förnuftsmässiga — eller moraliskt nyttiga göres till norm för religionens sanning. Redan under reformationstiden funnos unitariska kretsar, bl. a. i Italien. Till dem hörde den bekante Miguel Servet, vilken under ett besök i det calvinska Genève blev anklagad för kätteri och på grund av sin antitrinitariska uppfattning dömd till bålet. En unitarisk kyrkobildning kom till stånd redan under 1500-talet i Siebenbürgen (1568). I Polen konsoliderades genom den från Italien utvandrade Fausto Sozzini (lat. Socinus) flera spridda unitariska riktningar till ett inflytelserikt parti med huvudsäte i Rakow. Efter sin ledare och tillika främste teolog kallas riktningen vanligen socinianism (i äldre litteratur även neofotinianism). Under 1600-talet förbjöds den i Polen och utsattes för förföljelser. I Tyskland vann den föga utbredning på grund av landskyrkodömets stränga religionslagstiftning och det kompakta motstånd, som mötte från den ortodoxa teologin. Men i Nederländerna funno socinianerna en tillflyktsort och kommo att utöva ett visst inflytande på arminianismen*. Element från socinianismen ingå även i pietism och upplysningstänkande, liksom överhuvud den moderna tidens uppfattning på många punkter är förebildad i denna äldre u. I England har u. haft företrädare allt- 1033 UNITARISMEN sedan reformationen. Den förde länge en undangömd tillvaro men fann en inflytelserik bundsförvant i den engelska deismen under 1600-talet. Först 1774 bildades den första unitariska församlingen, genom Th. Lindsey i London. En annan av riktningens ledare var kemisten Joseph Priestley (d. 1804). Filosofen James Martineau (d. 1900) är dess mest kända namn under 1800-talet. Tidskriften »The Hibbert Journal» (startad 1903) är organ för den engelska u. I U. S. A. har u. tidvis haft stor utbredning. Den nyssnämnde J. Priestley verkade även i Amerika, och 1782 bildades i Boston den första unitariska församlingen. Bland u:s främsta ledare voro William Ch anning (d. 1842) och senare Theodore Parker (d. 1860). Denne, som haft ett visst inflytande också i Sverige, företräder en från Skriftens auktoritet och från frälsningshistorien helt frigjord u. Filosofen Ralph Waldo Emerson (d. 1882) tillhörde u. och främjade den genom sitt författarskap. — En internationell organisation, bildad år 1900 i Boston, samlar även liberala och frisinnade jämte de direkta unitarierna. Den unitariska åskådningen i dess äldre form kan bäst studeras hos socinianismen. Som nämnts är bekämpandet av treenighetsläran en kardinalpunkt. Gud framställes som en enda person. Varken Kristus eller den helige Ande kunna tillskrivas gudomlig natur. Kristus betraktas såsom en människa, utrustad med utomordentliga egenskaper. Hans preexistens förnekas. Den stötesten, som Johannesprologen (Joh. 1: 1 ff.) utgör, undanröjes genom en drastisk omtolkning. I fråga om Kristi gärning betonas det profetiska och konungsliga ämbetet. Försoningsläran avvisas: Kristi död har icke betydelsen av någon tillfyllestgörelse eller försoning utan bekräftar blott hans lydnad. Den är också förutsättningen för uppståndelsen, som intar en mera central plats i kristologin. Den kyrkliga arvsyndsläran avvisas. Människan skapades dödlig och hennes gudslikhet består blott i herraväldet över skapelsen. Hon är fri att välja mellan gott och ont. 1034