rikedom och oemotståndliga kraft i stort som i smått, både i kyrkans gestaltning som helhet och i de bidrag som dess medlemmar lämna till den. Den bästa utläggningen av u. i nytestamentlig mening torde vi ha i Luthers förklaring av den tredje trosartikeln. En ny period av rik användning fick ordet u. under pietismens tid. Dess historia under detta skede torde inte vara fullt klarlagd. Men uppenbart är att det har en ny skiftning. Medan N.T. tog sikte på det objektiva i att låta sig befästas i tron, ligger tonvikten nu på det subjektiva. Det väsentliga är att den som »uppbygges» är medveten om att hans tro befästes och uppfylld av glädje över detta. »Uppbygglig» är den förkunnelse som låter den troende skåda, erfara och klarare än förut fatta att Gud är verklig och handlar med honom. Därigenom kommer u. att företräda en strävan att såvitt möjligt renodla det specifikt religiösa elementet i tron med bortseende från ivern för dogmatisk kunskap och renlärighet (ortodoxien) och moralism (upplysningsteologien). Givetvis lura i ett sådant försök att isolera det religiösa många faror. Hela tidsandan behärskades av en viss dragning till sentimental andlig njutning. Betoningen av det innerliga, personliga och individuella sökte näring i den medeltida mystiken och förledde till spiritualism. Det har därför inom evangelisk teologi icke saknats röster som uttalat sig kritiskt mot hela den andliga inriktning som har u. som kännetecken. Därvid förbiser man dock att det alltid har funnits också en god luthersk u.-teologi och u.-litteratur*, som avvisande intellektualismen och moralismen slagit vakt om det reformatoriska arvet, bestående i den troende människans inre frihet och frid, vunna genom syndernas förlåtelse och hävdade i den dagliga kallelsegärningen. Litt.: O. Michel, art. otxoðopéw och besläktade ord i Theologisches Wörterbuch zum N. T., utg. av K. Kittel—6G. Friedrich (bd. 5, Stuttgart 1954); M. Wieser, Der sentimentale Mensch (Gotha—Stuttgart 1924). — Frågan om u. behandlas i de flesta läroböcker i Praktisk teologi, se litt. till detta ord. R. Gg 1037 UPPBYGGELSELITTERATUR UPPBYGGELSELITTERATUR, litt. för den enskilda andakten och uppbyggelsen, även kallad andaktslitt., i äldre tid vanligen betecknad med den vetenskapliga termen asketisk litt. (av gr. ġoxyo, Övning, jfr 1 Tim. 4:7). U. är att skilja från såväl den vetenskapliga teologiska litt. som från den folkliga apologetiska och populära litt. med uteslutande undervisande syfte. Även utomkristna religioner, judendomen, buddismen och muhammedanismen, ha sin u. U. har i mycket högre grad än den vetenskapliga teol. litt., som nästan alltid följt på ett skede av produktiv skapande andaktslitt., påverkat fromhetslivet, och litterärt sett stå åtskilliga andaktsböcker mycket högt, framför allt några från medeltiden, bl. a. Thomas à Kempis, och från 1500- och 1600-talen, t.ex. Luther, Arndt, Scriver och H. Müller. Påfallande är, särskilt under tidigare epoker, en viss konservatism och strävan att gripa tillbaka på kyrkans klassiska andaktsskatter, i Sverige framför allt framträdande t.ex. under 1800-talets förra hälft. Till u. i den vidsträcktare bemärkelse, vari begreppet här tages, i enlighet med den inriktning kyrkohistorisk svensk forskning på området fått, räknas framför allt bön- och betraktelseböckerna, men även postillorna; samlingar av själavårdande brev (Schartau, Sellergren, Lagus m.fl.) ha också i stor utsträckning tjänat den enskilda andakten. Både till form och innehåll är u. liksom annan litt., präglad av den tid, i vilken den tillkommit, men särskilt 1600-talets klassiska u. framträdde i en allmängiltig form, som märkvärdigt väl trotsat tiden. Utmärkande för många framför allt av 1600- och 1700-talets bönböcker var en kasuistisk eller individualiserande riktning, med bön- och betraktelseböcker för t. ex. krigsmän, resande, sjuka, havande kvinnor, fångar, nattvardsgäster o.s.v., av vilka särskilt de för sjuka och nattvardsgäster (kommunionböcker) visat sig motsvara ett känt behov och därför alltjämt utgivas och spridas. Under de senaste generationerna har dock den äldre klassiska u. i stor utsträckning undanträngts och ersatts av modern u., särskilt av angloamerikanskt ursprung. 1038