gamla kyrkones lärare» (1564), och en motsvarighet till medeltidens ars-moriendi-böcker var U. Rhegius av Olaus Petri översatta »Själenes tröst och läkedom» (1537) och senare ofta omtr.; nämnas bör också J. Avenarii bönbok (1572). Under 1600-talets första år introducerades inte mindre än fyra andaktsböcker av M. Moller, »Manuale de praeparatione ad mortem» (1604), »Mysterium magnum» (1604), »Natalitia Christi» (1605), »Soliloquia» (1605). 1643 utkom i övers. hans »Praxis evangeliorum » eller huspostilla. Märklig är Ph. Kegelius, » Tolf andliga betraktelser» (1617), utkommen till 1682 i icke mindre än 12 uppl.; innehållet är till största delen hämtat ur jesuitiska förlagor och genom dessa betraktelser har till svensk folkreligiositet förmedlats många medeltida fromhetsdrag, en stark syndakänsla, en mörk betraktelse av människolivet och en innerlig Kristusmystik. Korsfromheten fick en vältalig tolk i V. Wudrians »Korsskola, det är: ...om det saliga korset» (1641, 1664 och 1679). Men stormaktstidens viktigaste mest spridda bönbok blev B. Förtsch’s »En andlig vattukälla» (första gången 1641). En märklig ström medeltida mystik leddes också därmed in i svenskt fromhetsliv. Ett nytt inslag utgör den engelska u., som börjar översättas på 1600-talet. Hit kan räknas den under den tyske övers. Sonthoms namn gående andaktsboken »Guds barns gyllene klenod», som till förf. har den engelske jesuitpatern R. Parsons. Ett rent engelskt kynne uppvisar L. Bayly’s »Praxis pietatis, det är gudaktighets övning» (1643) med dess krav på livets gestaltning efter kristendomens bud. U:s klassiska period på evangelisk mark inledes av J. Arndt“, i vårt land repr. med ett flertal skrifter, främst »Sanna kristendom» (sv. övers. första g. 1647—48) och »Paradis lustgård» (1648). Ortodoxien såg i det starka inslaget av mystik, till en del härflytande ur katolska medeltida källor, dem Arndt använt, något för evangelisk fromhet väsensfrämmande och betraktade därför hans böcker med misstro, men hans böcker liksom Chr. Scrivers Själaskatt (sv. övers. första g. 1723—27) blevo efter hand den 1041 UPPBYGGELSELITTERATUR svenska allmogens käraste andaktsläsning. Scriver, som är en språkkonstnär av rang, anses också ha haft ett stort språkligt inflytande, bl. a. på Linné, och även på svensk lekmannapredikan med dess anekdotiska inslag, som rikligen också återfinnas i Scrivers Själaskatt. Även ett par andra böcker av Scriver vann stor spridning, framför allt »Gottholds 400 tillfälliga betraktelser» (1727) och »Guds barns härlighet och salighet» (1731), den senare i sin sista uppl. kallad »Huspostilla». Ett stort anseende åtnjöt J. Lütkemanns »Försmaken på Guds godhet», övers. till svenska redan 1662 och ofta omtr., liksom samme förf:s »Harpa av tio strängar» (1678). Av övriga tyska förf. kunna nämnas S. Praetorius, »De trognas andliga skattkammare» (1664), C. Neumann, »Kärna utav alla böner» (1683), vilken ingick i flera av 1600-talets psalmboksed. och vilken 1689 fick en fortsättning i »Gyllene bönetempel», H. Müller, »Himmelsk kärlekskyss» (1748), en mycket läst andaktsbok, som i en senare övers. med titel »Guds kärleks lov» omtr. så sent som 1930 och samme förf:s »Kors-, bot- och böneskola» (1685) och »Andelige vederkvickelser» (1693). Till de tidigaste pietistiska eller pietistiskt påverkade andaktsboksförf. höra A. Fritsch, »Skrifte- och kommunionsbok» (1689 och ofta omtr.), »Kristlig själs dagliga morgon-, middags- och aftonsignelser» (1723, ofta omtr.) och »Högstnödige kristendomsfrågor» (1691), J. P. Fresenius, »Skriftermåls- och kommunionsbok» (1753) och S. Liscovius, »Bitter tåre- och söt tröst-källa» (1693, ofta omtr.). En mycket spridd passionsandaktsbok var H. Carstenius, »Cantio cygnaea Domini Jesu Christi, det är vårs Herres Jesu Kristi svanesång» (1656, ofta omtr. långt in på 1800-talet). Mindre uppmärksamhet tilldrogo sig de på kontinenten populära bönböckerna för kvinnor; Liscovius’ »Kristelig fruntimmers andliga dygdespegel» (1695) och J. Cundicius, »Andelig pärleskrud» (1696) utgingo sålunda endast i 2, resp. 5 uppl. Av översättningar från danska förtjänar framför allt att nämnas J. Dinesen Jersin, »Trones kamp och seger» (1678), och »Vera via vitae, en rätt väg till det eviga 1042