UPPBYGGELSELITTERATUR livet» (1683), den senare översatt från en tysk förlaga och utgången i många upplagor. I slutet av 1600-talet börjar engelsk u. i större utsträckning introduceras i vårt land. Redan 1683 utkom R. Baxter, »En liten bok om Guds tal, röst och utrop», men hans mest berömda bok »De heligas eviga ro» översattes först 1765. Av engelska uppbyggelseförf. har dock ingen vunnit en sådan popularitet som J. Bunyan*, framför allt hans »En kristens resa» (1727) och »Kristinnas resa» (s. å.). I pietistiska kretsar lästes också gärna A. Dent, »En sann omvändelses övning» (1702). Flera gånger översattes P. Doddridge, »Den sanna gudsfruktans början och framsteg uti en människas själ» (1766) och T. Wilcocks’ (Wilcox), »Kosteliga honungsdroppar utur klippan Christo» (1764 med flera uppl. fram till 1873). Det starkaste inslaget i 1700-talets u. kom från pietismen, ettinslag som varit ännu större än den tryckta litt. ger vid handen, eftersom denna litt. på grund av censuren i stor utsträckning också spreds i handskrift och f.ö. ofta trycktes i utlandet. På detta sätt spreds under 1700-talets första årtionden en mängd smärre skrifter av Francke, medan hans postilla översattes först så sent som 1773. Speners »Lära om begynnelsen till ett kristeligt leverne» översattes 1718. I handskrift cirkulerade till en början E. Tolstadius predikningar, av vilka en samlad uppl. utkom först 1817. Ett varaktigt inflytande fick J. Rittmeyer, vars kommunionbok sedan 1730 upplevat en mängd upplagor. A. Creutzberg (pseud. f. P. B. Sinold), som repr. en mildare pietism, var med sina »Gudeliga betraktelser på alla dagar uti hela året» (1747) och sin passionsandaktsbok »Sanna själa-ro uti Jesu sår» (c:a 1750) länge en mycket läst förf., överträffad endast av J. J. Rambach, som med sina talrika andaktsböcker haft ett ofantligt inflytande på det andliga livet i vårt land, och av J. Ph. Fresenius, vars kommunionbok utgått i 12 uppl. Dansken E. Pontoppidans* »Härliga trosspegel» (1766) blev likaledes mycket spridd, liksom också P. Herslebs* »Guds barnas dagliga framträdande till nåda-stolen» (1772), ofta endast kal- 1043 lad »Nådastolen». Mycket lästa predikosamlingar med mer eller mindre pietistisk prägel voro P. Murbecks »Kristeliga predikningar» (1785), A. Bålds predikningar och framför allt A. Nohrborg, som genom »Den fallna människans salighetsordning» (1771) för långliga tider blev »den osynliga församlingens huspredikant» (Wieselgren). Gärna lästa predikanter voro också Sv. Baelter (»Nåden i Kristo» 1767, omtr. ännu 1887), A. Gradin, M. Fant, P. Tollesson, som närmast äro representanter för en ortodox kyrkokristendom, och A. Pettersson, hos vilken upplysningen gör sig starkt gällande. Under senare hälften av 1700-talet såg en bönbok, »Brinnande böne-offer» av H. Enroth, dagen, som fram till 1915 upplevat ett 20-tal uppl. Enroth var också verksam som översättare; hans översättning av Pontoppidans trosspegel är redan nämnd; en annan, norrmannen J. Ramus, »Den korta och oskattbara nådens tid» (1769) utkom 1882 i en 17:e uppl. Ett mäktigt inslag i 1700-talets u. utgör den herrnhutiska litt. Namn att nämna äro här D. Hollaz (ius), »Nådens ordning» (1742), den lilla anonyma »Samling av utvalda skriftens språk», populärt kallad »Lilla språklådan», senare med titel »Dagens lösen», N. Hamnerin, » Vägvisare till det eviga livet» (1784); ett par mycket lästa herrnhutiska predikanter voro L. C. Retzius och J. P. Orrberg. I stort sett synes den klassiska, ortodoxa (J. Swedberg*, H. Spegel m. fl. svenska kyrkomän äro naturligtvis här att ihågkomma) eller centralt kristna u. väl ha hävdat ställningen i vårt land hela 1700-talet ut, men i slutet av detta århundrade och i början av 1800-talet fick den en konkurrent i åtminstone episodiskt mycket spridda neo1o gisk a andaktsböcker, utmärkta av sentimental självbelåtenhet och fadd dygdelära. Nämnas bör C. Bastholm, C. Sturm, G. J. Zollikofer, J. H. D. Zschocke och E. F. von Saltza, vilkens bönebok från 1811 till 1884 upplevde minst ett 50-tal uppl., säkerligen rekordet bland svenska bönböcker. Av neologiska predikosamlingar är framför allt M. Lehnbergs att nämna. 1044