U:s utgångspunkt är sålunda dopet. Det primära ansvaret för u. vilar på hemmet, som vid barndop får i uppdrag att med hjälp av faddrar och församling lära barnet att hålla allt vad Herren befallt. I modern tid ha föräldrarna i högre grad än förr måst överlåta stor del av ansvaret för u. på samhället. Då staten genom allmänna skolor övertagit allt större del av u., ha också konflikter mellan statens och föräldrarnas rättigheter uppstått. De moderna totalitära staterna ha liksom antikens Sparta även medvetet velat göra intrång på föräldrarnas myndighet. Den kristna kyrkan har därvid uppträtt till föräldramyndighetens försvar, t. ex. i Norge 1940—45. Själv representerade kyrkan förr mer än nu samhället och hade större omedelbart ansvar för u. På skilda sätt, såsom genom söndagsskola* och konfirmationsundervisning*, söker kyrkan dock alltjämt se till att dopet verkligen följes av (eller vid vuxendop föregås av) den kristna u., som Jesu dopbefallning anvisar och som förhindrar, att dopet blir en tom formalitet. Kulturlivets disintegration med frigörelse från kyrklig ledning har skapat allmän osäkerhet i vår tid om livets mening och mäål, vilket också medfört osäkerhet i frågor om mål och metoder för u. Härtill bidrar även samhällslivets omdaning, som bl. a. medfört helt omgestaltade livsförhållanden för familjen och därigenom satt föräldraauktoriteten i fråga. Ofta förväxlas felaktigt en syn på u., som var bunden vid nu försvinnande samhällsformer, med en kristen syn på u., som ej kan fastlåsas vid vissa samhällsformer. Det gamla samhället kännetecknades av starka auktoritetskrav, och barnen räknades knappast som självständiga människor, endast som blivande vuxna. Stöd för en stark betoning av de äldres auktoritet finner man i budet »Du skall hedra din fader och din moder», som av Paulus i Ef. 6: 1 kommenteras med »I barn, varen edra föräldrar lydiga i Herren». Den moderna frihetspedagogiken, som inskärper respekt för barnens egenvärde, har ofta vänt sig mot kristendomen men kan också den åberopa stöd i bibeln. Gentemot dem som ville hålla undan barnen till förmån för de vuxna 1049 UPPFOSTRAN sade Jesus: »Sen till, att I icke förakten någon av dessa små» (Matt. 18: 10). Och i Ef. 6:4 skriver Paulus: »I fäder, reten icke edra barn till vrede». J.-J. Rousseau* (1712—78) är nya tidens främste pionjär för frigörelse från en patriarkaliskt-auktoritativ u. En rätt u. har enligt Rousseau endast att låta människans inneboende godhet växa och utvecklas. Under 1900-talet har frihetspedagogiken fått ny näring av psykoanalysen, som inskärpt faran av att med auktoritativt tryck skapa aggressiva hämningar och komplex hos de unga. Nära psykoanalysens upphovsman Sigmund Freud (1856—1939) stod Alfred Adler (1870—1937), som utformade en uppmuntrans pedagogik, där det gällde att ge de unga självförtroende, så att mindrevärdeskomplex kunde undvikas. Varken Freud eller Adler menade dock, att de unga skulle ha frihet att utan hänsyn ge sin vilja vilka uttryck som helst. I USA utformade under förra hälften av 1900-talet John Dewey (1859—1951) en »progressiv» syn på u. All u. bör enligt Dewey anknyta till den unges omedelbara intressen och behov, inte utgå från av auktoriteten bestämt innehåll och mål. Under 1900-talet har även amerikansk och europeisk psykologisk forskning vinnlagt sig om att klarlägga skilda utvecklingsstadier i människans utveckling från barn till vuxen. Det har blivit tydligt, att vad som tidigare ansetts som trots mot auktoriteter i själva verket varit betingat av faktisk oförmåga att förstå eller utföra vad som av auktoriteten begärts. Särskilti USA ha de nya tankarna framkallat en rad experimentskolor, som gått till ensidiga överdrifter och i sin tur framkallat reaktion. Det har visat sig, att de unga behöva och önska någon form av auktoritet och att samhället måste förutsätta, att den växande generationen får något gemensamt bildningsarv. För närvarande kännetecknas situationen i USA av ett sökande efter en syntes mellan auktoritetspräglad (contentcentered ) och frihetspräglad (child-centered) u. Medan ensidig frihetspedagogik från Rousseau till Dewey känt sig stå i motsats till kyrklig kristendom, främst arvsyndsläran, 1050