UPPLYSNINGEN föreligger i den nya situationen bättre möjligheter för samförstånd. Liksom pedagogerna nu söka förena auktoritet och frihet, inskärper också den kristna tron, att människan är Guds avbild, mottaglig för det goda, men också fallen i synd, hemfallen åt det onda. Den amerikanska teologien har varit mer praktiskt inriktad än den europeiska och ständigt ägnat frågor om u. stor uppmärksamhet. Medan exempelvis katoliker och lutheraner i stort sett ensidigt hållit fast vid en traditionellt auktoritativ syn på u., har den progressiva pedagogiken funnit gehör bl. a. hos kongregationalister. Presbyterianer och episkopaler ha gått i spetsen, då det gällt att finna ny syntes.— I Europa visade Tyskland under nazismen, hur en fulländad pedagogik kan tjäna vilket ändamål som helst. Efter nazismens fall ha frågor om u. stått i centrum för uppmärksamheten, eftersom det gällt att ge ungdomen nya mål. Teologi och kyrka ha därvid i Västtyskland fått stora möjligheter och vidsträckt förtroende. Ett fruktbringande samarbete har kommit till stånd mellan pedagogik och teologi, skola och kyrka. Religionspedagoger såsom Gerhard Bohne, Oscar Hammelsbeck, Helmuth Kittel och Kurt Frör ha sökt återvända till Luther och bl. a. inskärpt vikten av att u. inte blott blir ett meddelande av kunskap el. dyl. utan en fostran in i kyrkans gemenskap. I Norden ha under 1900-talet de amerikanska progressiva tankarna spelat stor roll för skolväsendets omdaning. För teologien ha dessa tankar förnummits främmande, och företrädarna för en ny syn på u. ha i regel känt sig stå i motsättning till kyrkan. Endast långsamt har nödvändigheten av att ingående ta upp de moderna problemen kring u. till teologisk behandling trängt fram. Längst har man kommit i Norge, där »Institutt for Kristen Oppseding» i Oslo anknutit särskilt till den moderna tyska debatten. En teologisk syn på u. måste fasthålla vid uppenbarelsens auktoritet men får samtidigt inte förblanda denna med den vuxna generationens uppfattning av uppenbarelsen. Föräldrarnas primära ansvar och myndig- 1051 het måste betonas, men samtidigt respekt visas för barnens egenvärde och faktiska möjligheter. En viss tids, t. ex. urkristendomens eller reformationstidens, syn på u. får inte utan vidare tillämpas i vår tid med dess helt ändrade samhälls- och kulturförhållanden. Den nya kunskap om människa och samhälle, som exempelvis psykologisk och sociologisk vetenskap frambragt, måste sättas i fruktbar relation till Guds i bibeln uppenbarade vilja. Kristen syn på u. kan inte hemfalla åt ensidig optimism om u:s möjligheter, eftersom den då glömmer det ondas realitet, men får inte heller så starkt betona syndens ofrånkomlighet, att den glömmer att ta fasta på Guds möjligheter med den döpta människan. Litt.: G. Bohne, Grundlagen der Erziehung (Hamburg 1951); dens., Aufgabe und Weg der Erziehung (Hamburg 1952); J. S. Brubacher, History of the problems of education (New York 1947); A. Christiansen, Vore børns moralske Opdragelse (Khvn 1944); K. Frör, Erziehung und Kerygma (München 1952); O. Hammelsbeck, Evangelische Lehre von der Erziehung (München 1950); B. Hareide, Det gjelder barnet (Oslo 1954); dens., Pedagogikk og evangelium (Oslo 1955); W. Jentsch, Urchristliches Erziehungsdenken (Gütersloh 1951); S. Leeson, Christian education (London 1947); Á. Nørfelt, Opdragelsens gyldne middelvej (Khvn 1956); O. Ottersen, Dagens uppfostringsdebatt (Sthm 1955); J. D. Redden— F. A. Ryan, Catholic philosophy of education (New York 1942); S. Rodhe, Kristen fostran och undervisning i USA (Helsingfors 1952). S. R. UPPLYSNINGEN kallas den kulturströmning, som vid slutet av 1600-talet och under 1700-talet såsom ledande riktning delvis ersätter den äldre av den kristna trons auktoritet behärskade västerländska traditionen. U. betecknar icke en enhetlig riktning utan anger en andlig atmosfär, gemensam för en mängd skilda företeelser inom olika länder och på olika kulturområden. U. har sina rötter i renässanshumanismen och socinianismen. Föregångare till u. är också den i England under 1600-talet utformade deismen*. De stora filosofiska system, som under senare hälften av 1600-talet begynna ersätta den äldre filosofiska bildningen med nya tänkesätt (Cartesius*, Locke, 1052