Leibniz*), ha även på sitt sätt berett marken för u. Nya upptäckter och teorier inom naturvetenskap (Newton) och rättsvetenskap (Grotius, Pufendorf) bidraga till att utforma den nya åskådning, som under 1700-talet så småningom vinner allmän utbredning. Pietismen* har i vissa avseenden utan tvivel förberett och samverkat med u. ehuru dessa båda strömningar i mänga stycken äro varandra motsatta. U. betecknar i fråga om allmänna tankeförutsättningar och vetenskaplig världsåskådning en genomgripande omvandling, vars verkningar kunna skönjas på alla områden av andelivet. Den nya naturv etenskapen medför en förändrad världsbild. Det empiriska utforskandet av världen blir ett huvudintresse. Kopernikus’ uppfattning om solsystemet vinner först nu allmän anslutning. En mekanisk-atomistisk världsförklaring ersätter den aristoteliska formbetraktelsen. Icke de substantiella formerna utan de materiella enheterna tänkas som tingens grundelement. En principiell motsats mellan andligt och materiellt, sinnligt och översinnligt blir en konsekvens av den mekaniska naturförklaringen. Den äldre objektivt inriktade filosofin ersättes med en praktisk och nyttighetsbetonad levnadsvisdom, vars främsta syfte är att lära människan att förstå och behärska sin omvärld samt att nå en inomvärldslig lycka. Medan den äldre skolfilosofin i sin kunskapslära utgick från objektet och ansåg, att man kunde ernå en objektiv insikt i verklighetens innersta sammanhang, utgår man nu från det förnimmande subjektet som det primära. Självmedvetandet och den inre upplevelsen bli de fundamentala faktorerna i kunskapsläran. Häri ligger utgångspunkten för ett rationalistiskt tänkande: man söker finna en världsförklaring utifrån det mänskliga förnuftets principer. Immanuel Kants* kritiska filosofi bildar höjdpunkten på denna utvecklingslinje inom u. I och med att de allmänna filosofiska förutsättningarna förändras, kommer också grunden för det vetenskapliga arbetet att bli en annan. Vetenskapen frigöres från beroendet av teologi och skolmetafysik, och 1053 UPPLYSNINGEN man accepterar i stället det s.k. naturliga vetenskapssystemet, utvecklat redan under 1600-talet, vilket förutsätter, att det humanistiska vetandet, religion och moral, rätt och statslära kunna uppbyggas på bestämda, i förnuftet nedlagda principer, gemensamma för alla människor och alla tider. Inom naturvetenskapen börjar man nu tillämpa en mekanisk-matematisk metod och mer än tidigare taga sin utgångspunkt i den empiriska iakttagelsen. Den genomgripande omvandling av tänkesätten, som kännetecknar u., tar sig även uttryck på rättsuppfattningens och politikens område. Den sekulariserade naturrätten och den från kyrkliga syftemäål frigjorda staten bli de nya förutsättningar man bygger på. I litteratur och konst, i sedvänjor och allmän livssyn gör sig likaledes u:s anda gällande. De egentliga upplysningsidéerna vinna först under senare delen av 1700-talet insteg i teologin. Men de nya tankarna sätta redan tidigare sina tydliga spår också på detta område. Den s.k. övergångsteologin vid 1700-talets början representeras av J. F. Buddeus (d. 1729; professor i Halle och Jena), som söker förena den äldre lutherska traditionen med de nya filosofiska idéer, som tidigare framförts av bl. a. Chr. Th omasius (d. 1728; professor i Halle). I filosofiskt avseende söker Buddeus ersätta den aristoteliska skolfilosofin med en eklektisk och mera praktiskt inriktad filosofi. I sin teologi ställer han den naturliga religionen vid uppenbarelsens sida: inför den gudskunskap, som finnes i människans innersta måste också den uppenbarade sanningen kunna legitimeras. Den kan i grunden aldrig strida emot den naturliga religionen. Teologins praktiska syfte betonas mer än tidigare, och en empirisk inställning banar sig väg. Andra representanter för övergångsteologin äro Chr. M. Pfaff (d. 1760) och den kände historikern L. v. Mosheim (d. 1755). Den wolffianska* filosofin, som från 1720-talet och under flera decennier framåt utövar ett starkt inflytande på teo- 1054