UPPLYSNINGEN login, betecknar närmast en återgång till ett mera objektiverande betraktelsesätt. Teologin utgjorde, menade man, ett logiskt konsekvent system, tillgängligt för fullständig rationell argumentering (den wolffska s. k. demonstrationsmetoden ). Flera teologer (t.ex. I. Canz, d. 1753 och J. Carpov, d. 1768) sökte att konsekvent tillämpa dess regler på den dogmatiska framställningen. Den för sin tid framstående teologen S. J. Baumgarten (d. 1757; professor i Halle) röjer ett starkt inflytande från wolffianismen, samtidigt som han fortsätter traditionen från ortodoxi och pietism. De egentliga upplysningsidéerna göra sig gällande i teologin först i och med den s.k. neologin (»den nya läran»). Denna riktning, som tillhör senare hälften av 1700-talet, betecknar den deistiska åskådningens inträngande i tysk protestantisk teologi. På 1700-talet uppträder deismen* (även kallad naturalism*) i en radikalare form, än tidigare. I denna nya gestalt möter den bl.a. i det kända arbetet avy M. Tindal, »Christianity as old as the creation» (1730) och i tysk rationalism (t. ex. i de av Lessing utgivna s. k. Wolffenbüttlerfragmenten, författade av Reimarus). Hos franska upplysningsfilosofer (Voltaire, encyklopedisterna) möter en förytligad deism förenad med en prononcerad kristendomsfientlighet. Medan wolffianismen ville försvara den traditionella kyrkoläran, inträder i och med neologin en medveten kritik av dogmerna. Man vill ur teologin utmönstra sådana element som treenighetslära, kristologi och arvsyndslära. Ett medel för denna kritik blir den historiska metod, som nu börjar tillämpas i teologin. Dogmatiken betraktas som en under historisk utveckling ställd och därför föränderlig storhet. Därigenom relativeras dess innehåll. Samma betraktelsesätt anlägges på Skriften. Den historiska bibelsynen har sina rötter i u:s teologi. Utmärkande för neologin är vidare, att man betonar känslans och den subjektiva erfarenhetens betydelse i religionen samt dess sedliga syftemål. Det moralistiska draget hänger samman med en pelagiansk människouppfattning: I kraft av sin inneboende 1055 godhet förmår människan själv medverka till sin frälsning. Baumgartens lärjunge J. S. Semler (d. 1791) brukar räknas såsom den ledande bland neologerna. Han tillämpar historieforskningens metod på Skriften och avvisar talet om en kanonisk auktoritet. Den s. k. nytestamentliga litterärkritiken kan föras tillbaka till Semler, som bl.a. undersökte de johanneiska skrifternas språk och stil. För att i någon mån medla mellan en äldre och en nyare ståndpunkt inför Semler distinktionen mellan privat och offentlig religion: samhället måste för ordningens skull stundom hålla fast vid en officiell bekännelse, som ej helt motsvarar den individuella fromhetens intentioner. Semlers med många oklarheter behäftade teorier ha varit av stor betydelse bl. a. för Fr. Schleiermachers* teologi. Från neologins teologiska riktning brukar man skilja rationalism en*, som i detta sammanhang betecknar den teologi, som på 1790-talet växer fram under inflytande av Kants religionfilosofi. I »Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft» 1793 har han själv tecknat mönstret för en rationalistisk religionsfilosofi. Den moraliska aspekten står i förgrunden. Uppenbarelsen förnekas icke, men förnuftsreligionen betraktas som den enda nödvändiga. På en punkt bryter Kant med u:s idéer. Han avvisar dess eudaimonism och betonar i stället det absoluta etiska kravet såsom sedlighetens fundament. J. A. L. Wegscheider (d. 1849) och K. G. Bretschneider (d. 1848) äro rationalismens främsta dogmatiker. I medveten motsatsställning till rationalismen står supranaturalismen, som utgår från uppenbarelsens nödvändighet och Skriftens auktoritet. Denna riktning vill alltså värna om det kristna trosinnehållet gentemot den radikala dogmkritiken. Den har emellertid den intellektualistiska, av nykter förstäåndsmässighet präglade grundsynen gemensam med sina motståndare. Chr. Storr (d. 1805; verksam i Tübingen) och F. V. Reinhard (d. 1812) företräda denna riktning. 1056