Såsom redan framgår av det sagda betyder u. en radikal omgestaltning av teologin. Förnuftstron, den moraliska aspekten, inomvärldsligheten genomsyra framställningen av trosinnehâållet. Hos somliga riktningar tillspetsas de nya idéerna till en radikal kritik av hela den kristna lärobyggnaden, andra ha sett som sin uppgift att med vissa koncessioner åt den nya tidsandan och de nya idéerna dock i huvudsak bevara den traditionella dogmatikens innehåll. — U. avlöses vid 1800-talets början av andra strömningar, romantiken och den tyska idealismen*, på teologins område av Schleiermachers* religionsfilosofi och av den tyska väckelserörelsen. Mycket av u:s anda och åskådning lever emellertid kvar även i senare nyprotestantisk* eller liberal* teologi. Ännu något senare än i Tyskland trängde u. ini de nordiska länderna. Det skedde bl. a. genom män sådana som Ludvig Holberg* i Danmark och Olof von Dalin i Sverige. Även på teologins område fick u. så småningom stort inflytande: Den wolffianska, mera konservativa ståndpunkten företräddes i Sverige främst av Uppsala-filosofen Nils Wallerius (d. 1764), i Norge av den betydande teologen och kyrkomannen Johan Ernst Gunnerus (d. 1773), biskop i Trondheim. Även i Danmark präglades teologin till en tid starkt av wolffianismen. Den betraktades — liksom i Tyskland — ofta som ett stöd för den ortodoxa åskådningen gentemot u., samtidigt som den själv i viss mån gav uttryck för de nya idéerna (upplyst ortodoxi). Utvecklingen till en radikalare inställning försiggår även i Norden: N eo1o0-gin fick i Chr. Bastholm (d. 1819) i Danmark och något senare i biskopen Magnus Lehnberg (d. 1808) i Sverige mycket inflytelserika förespråkare. Den rent deistiska kristendomskritiken fick vid slutet av 1700-talet en viss utbredning i Danmark—Norge, men möter ej i nämnvärd grad i den svenska 1700-talsteologin. Reaktionen mot den radikala u. gjorde sig snart märkbar: i Danmark uppträdde Nikolai Balle (d. 1816) som en kraftfull förkämpe för en mera konservativ, or- 34 1057 UPPSALA MÖTE 1593 todox kristendom. En liknande ställning intog i Norge Johan Nordahl Bru n* (d. 1816), biskop i Bergen. Det begynnande 1800-talet betydde i Norden liksom i Tyskland en vändning till en mera positiv inställning till kristendomen, något som framför allt återspeglas i den dåtida predikan. Se även Kristendomens väsen, Naturlig religion. Litt.: W. E. H. Lecky, History of the rise and influence of the spirit of rationalism in Europe 1—2 (5 ed. London 1872); W. Dilthey, Weltanschauung und Analyse des Menschen seit Renaissance und Reformation. (Ges. Schriften 2, Leipzig—Berlin 1914); E. Troeltsch, Aufklärung (i Ges. Schriften 4, Tübingen 1925); M. Wundt, Die deutsche Schulphilosophie im Zeitalter der Aufklärung (Heidelberger Abhandl. zur Philosophie u. ihrer Geschichte 32, Tübingen 1945); K. Barth, Die protestantische Theologie im 19. Jahrhundert (Zollikon—Zürich 1947); E. Hirsch, Geschichte der neuern evangelischen Theologie im Zusammenhang mit den allgemeinen Bewegungen des europäischen Denkens 1—5 (Gütersloh 1949 ff.); K. Aner, Die Theologie der Lessingzeit (Halle 1929); W. Bienert, Der Anbruch der christlichen deutschen Neuzeit, dargestellt an Wissenschaft und Glauben des Christian Thomasius (Halle 1934); R. Bring, Teologi och religion (Lund 1937; behandlar frågan om kristendomens väsen inom u.); L. Selmer, Oplysningsmenn i den norske kirke (Bergen 1923); M. Neiendam, Christian Bastholm. Studier over oplysningens teologi og kirke (Khvn 1922); J. Dellner, Den wolffska filosofien och svensk teologi 1 (Sthm 1930). B. H. UPPSALA MÖTE 1593. Under den liturgiska striden* hade ett kyrkomöte länge varit på tal för att åstadkomma klarhet i den konfessionella frågan och häva den splittring i gudstjänstbruk, som den liturgiska striden givit upphov till. Inför den katolske konung Sigismunds trontillträde framstod en religiös och kyrklig samling även som en politisk nödvändighet, »ty där icke är endräktighet uti lära och religion», hette det, »där kan aldrig kärlek och samdräktighet vara uti världsliga saker utan tvist och allt fördärv». Det första steget till skapandet av den önskade enigheten togs vid förhandlingarna mellan hertig Karl, rådet och prästerna i samband med Johan III:s bisättning i jan. 1058