UPPSALA MÖTE 1593 1593. Då fattades beslutet om att till Uppsala den 25/2 1593 sammankalla ett kyrkomöte för att förena sig i lära, ceremonier och kyrkotukt samt förrätta val av ärkebiskop och »lydbiskopar». Vid samma tillfälle bekräftades Confessio Augustana som landets officiella bekännelse. Till mötet i Uppsala infunno sig förutom hertig Karl 9 rådsherrar, några adelsmän och 306 präster, bland dem 4 biskopar. Enligt kallelsebrevet skulle ärkebiskopsvalet förrättas efter de egentliga förhandlingarnas slut. Ärkestiftets präster och professorerna vid universitetet i Uppsala krävde emellertid, att ärkebiskopsvalet skulle förrättas först och att den nye ärkebiskopen skulle leda förhandlingarna vid mötet. Efter överläggningar med hertigen och rådet enades man om att mötet skulle få utse en särskild ordförande och att ärkebiskopsvalet skulle förrättas sist. Sedan mötesförhandlingarnas gång eller »processus concilii» bestämts och professor Nicolai Botniensis valts till mötesordförande, öppnade denne den 3/3 kyrkomötet med ett tal, vari han erinrade om hur kyrkan i forna tider bilagt uppkomna strider genom kyrkomöten, varefter förhandlingarna togo sin början. Dessa inleddes med att några av Botniensis författade teser om Skriften och dess förhållande till kyrkofäderna och de tre äldsta symbola föredrogos. Härefter genomgicks och kommenterades Confessio Augustana, och de närvarande’ förklarade enhälligt, att de önskade hålla fast vid den i liv och död. Härmed hade »en god förening uti lärdomen» uppnåtts och den svenska kyrkan inrangerats i de tyska bekännelsekyrkornas rad. En klar front mot Rom hade skapats. Återstod ceremonierna och uppgörelsen med »liturgisterna». Dessa gjorde mer eller mindre frivilligt avbön och avsade sig Liturgien eller Röda boken. Förhandlingarna om Liturgien slutade med dess enhälliga fördömande. Den uniformitet i ceremonier, som mötet skulle åstadkomma, borde enligt prästerna byggas på Kyrkoordningen av 1571 och den gamla hand- och mässboken. Prästernas förslag till mötesbeslut stötte emellertid på motstånd från hertig Karls sida. Motsättningen rörde sig om 1059 vissa kultbruk och om prästernas krav på ett fördömande icke blott av »de påviska» och »sakramenterare» utan även av zwinglianer och kalvinister och »alla andra kättare». Beslutet av den 20/3 1593 blev i sistnämnda hänseende i enlighet med prästernas krav. I detta beslut fastställdes den heliga Skrift som högsta läronorm och de tre äldsta symbola, Augustana samt själva mötets beslut som bekännelseskrifter. I fråga om ceremonierna återgick man till det kyrkoskick, som stabiliserats under Laurentius Petri och fått sitt främsta uttryck i Kyrkoordningen av 1571. En del medeltida ceremonier, bland dem elevationen, skulle avskaffas, fastän det definitiva beslutet härom först fattades vid 1595 års kyrkomöte. Exorcismen skulle bibehållas, kyrkotukten skärpas och främmande trosbekännare få vistas i landet men icke ha offentlig gudstjänst. Beslutet, som undertecknades av hertig Karl, närvarande rådsherrar och präster och senare beseglades av ett stort antal representanter för adeln och prästerskapet, för städer och härader, är den svenska kyrkans speciella bekännelseskrift och trycktes 1594 tillsammans med de förut nämnda bekännelseskrifterna under titeln »Confessio fidei». — Till ärkebiskop utsåg mötet den landsflyktige Abraham Andreae Angermannus. Det vid mötet utarbetade förslaget till privilegier, avsedda att stadfästas av konung Sigismund, erhöll aldrig kunglig bekräftelse. Kyrkomötet i Uppsala 1593, det sista medeltida provincialkonciliet i Sverige, innebär avslutningen på reformationen i detta land och utgångspunkten för den följande kyrkliga och politiska utvecklingen. Litt.: Det viktigaste källmaterialet för Uppsala möte är tryckt i Svenska riksdagsakter III: 1, Sthm 1894. H. Cnattingius, Nicolaus Botniensis teser om skriften och Uppsala mötes beslut (i Kyrkohist. årsskr. 1937); dens., Uppsala möte 1593 (Sthm 1943); dens., D-källan till Uppsala möte (i Kyrkohist. årsskr. 1944); dens., Författarskapet till Uppsala mötes D-källa (i Kyrkohist. årsskr. 1948); S. Kjöllerström, Bekännelsen i den svenska reformationskyrkan (i En bok om kyrkan, Lund 1942); dens., Vår kyrkas bekännelseskrifter i svensk språkdräkt (i Sv. teol. kvartalskr. Lund 1945); dens., Stigtomtaprästen och 1060