den s. k. D-källan till Uppsala möte (i Scandia 1946); dens., Konung och kyrkomöte 1529—1863 (i Festskrift till Gottfrid Carlsson 18/12 1952, Lund 1952); Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (diss. Lund, Sthm 1946); H. Pleijel, Uppsala möte och Nu är Sverige blivit en man ... (i Svensk lutherdom, Lund 1944); G. Westin, Nicolaus Olai Bothniensis och den s. k. D-källan till Uppsala mötes handlingar (i Kyrkohist. årsskr. 1943); K. B. Westman, Uppsala möte och dess betydelse (Sthm 1943); Å. Andrén, Uppsala möte 1593 och Strängnäsbeslutet »Om ceremoniernas borttagning» (i Kungl. hum. vetenskapssamf. i Lund. Årsberättelse 1952—1953, Lund 1953). S. Kj—m UPPSALA ÄRKESTIFT. Stiftets historia går tillbaka till brytningstiden mellan kristendom och hedendom i Sverige. Senast omkring år 1140 blev Gamla Uppsala säte för den uppländske biskopen. Han hade tidigare residerat i Sigtuna men kunde nu överflytta till svearnas gamla kultcentrum, sedan hednatemplet där förstörts. Det nya stiftet lydde till en början under ärkestolen i Lund. 1153 underhandlade kardinal Nicolaus Breakspear på hemväg från Norge, där han upprättat ärkesätet i Nidaros, om grundandet av ett dylikt även i Sverige. Politiska motsättningar förhindrade emellertid tills vidare ett avgörande, men 1164 sände den nyblivne svenske konungen Karl Sverkersson en beskickning till den i Sens residerande påven Alexander III. Beskickningen som leddes av cisterciensmunken Stefan, möjligen av engelsk extraktion, framförde konungens önskan om en ärkebiskop i Uppsala. Alexander biföll framställningen och vigde den av konungen presenterade Stefan till ämbetets förste innehavare. Sin rättsliga grundval fick den nya ärkestolen genom ett påvebrev av den 5 aug. 1164. Ärkebiskopen residerade sedan i Gamla Uppsala till 1273, då ärkesätet med påvens medgivande flyttades till Östra Aros, det nuvarande Uppsala. Till sin omfattning var det nygrundade stiftet oerhört, sannolikt det vidsträcktaste i hela den västerländska kyrkan. Stiftets centrum utgjordes av Uppland (hit räknades under medeltiden även Gästrikland), som hade sin redan hävdvunna gräns mot Strängnäs’ och Västerås’ stift. Sedan Stockholm 1061 UPPSALA ARKESTIFT grundlagts, uppkom tvist vart den ekonomiskt betydelsefulla staden skulle räknas, men de av stiftsstyrelsen och dominikanerna i Strängnäs höjda anspråken tillbakavisades med skärpa. Norrut sammanföll stiftets utsträckning med bygdens. Mot Åbo stift var gränsen länge obestämd. Genom att Jämtland och Härjedalen kristnats söderifrån kom dessa landskap att lyda under Uppsala ärkestift trots att de politiskt hörde till Norge. Först 1570 införlivades de med den norska kyrkan. Freden i Brömsebro återförde landskapen till ärkestiftet men redan 1647 avsöndrades de liksom hela det övriga Norrland norr om Hälsingland till Härnösands då nygrundade stift. Därmed hade ärkestiftet fått den omfattning, det bibehöll till 1942, då Stockholms stift grundades och ett antal församlingar norr om huvudstaden lades till rikets yngsta stift (se Stockholms stift). Gustav Vasas åtgärd att dela ärkestiftet genom att tillsätta ordinarier i Stockholm och Gävle blev av kort varaktighet. Johan III lade under de liturgiska stridigheterna Södertörn till ärkestiftet, men genom ett kungabrev 1626 återförenades området med Strängnäs’ stift. Ärkestiftets andliga historia har alltid i hög grad präglats av dess ärkebiskopar, bland vilka många av den svenska kyrkans främste befunnit sig. Folke Johansson Ängel ombesörjde 1274 överförandet till den nya domkyrkan i Uppsala av Erik den heliges reliker (translatio Erici). Heming Nilsson (1341—51) och Birger Gregersson (1366— 83) spelade en stor roll för den birgittinska traditionens grundläggande i vår medeltidskyrka. Under Jakob Ulvsson (1469—1515, d. 1521) grundades Uppsala universitet. Kyrkans och ärkesätets ödesdigra politisering nådde sin kulmen under Gustav Trolle (1515—21, d. 1535). Andliga centra av betydelse var under medeltiden klostren: cisterciensnunnorna i Sko, dominikanerna i Sigtuna och franciskanerna i Uppsala och Enköping. 1531 fick stiftet sin förste evangeliske ärkebiskop, Laurentius Petri. Den efter hand icke utan passivt motstånd genomförda 1062