telsen om Jesu u. den slutpunkt, till vilken evangelierna leda fram (Mark. 16: 1 ff. och par.; Joh. 20:1 ff.). Och i de nytestamentliga breven står Kristi u. likaledes i medelpunkten, alltid mot korsets bakgrund, men tillika såsom den slutpunkt, till vilken korsets väg ledde fram. »Jesus Kristus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått» (Rom. 8:34). Först i Kristi u. når hans messiasuppgift sin slutliga fulländning. 2. Delaktigheten i Kristi u. I Nya testamentet uppfattas det kristna livet genomgående såsom en delaktighet i Kristus. Liksom hos Kristus korset och u. höra oskiljaktigt samman, så ock i den kristnes liv. Det kristna livet kännetecknas därav, att det är delaktighet såväl i Kristi död som i hans u. (Fil. 3:10 f.). Därför heter det i Kol. 3:1 om de kristna: »I ären uppståndna med Kristus», och i Kol. 3:13: »Också eder som voren döda ... har han gjort levande med honom». Denna delaktighet i Kristi död och u. skänkes i dopet: »I haven ock i dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda» (Kol. 2: 12). Genom dopet blir människan förenad med Kristus, blir ett med honom, »sammanvuxen» med honom, och detta betyder tillika delaktighet i hans u.-liv. »Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola vi också vara sammanvuxna med honom genom en lika u.» (Rom. 6:5). Och på samma sätt betyder även nattvarden delaktighet i Kristus — »delaktighet av Kristi blod» och »av Kristi kropp» (1 Kor. 10:16) — d.v.s. delaktighet såväl i den korsfäste som i den uppståndne och förhärligade Herren. Att den kristne sålunda redan i detta livet har del i Kristi u. har sin grund däri, att Kristi u. är begynnelsen till en ny tidsålder, u:s tidsålder (Rom. 1:4). Med särskilt eftertryck framhäver Johannesevangeliet, att den som tror på Sonen redan häri tiden äger det eviga livet (Joh. 3:36, 5:24, 11:25, 17:3). Men även om u:s tidsålder redan är förhanden genom Kristi u., så är den dock icke tillstädes i sin fulländning. U. i ordets egentliga bemärkelse är något tillkommande, 1069 UPPSTÅNDELSE som alltjämt väntar på sitt förverkligande. Man har ofta betraktat det som en motsägelse, då N.T. talar om det eviga livet än såsom något närvarande, än såsom något tillkommande. Fastmer förhåller det sig så, att man endast genom att sammanhålla dessa till synes motsatta utsagor kan vinna en rätt bild av den kristna trons syn på det eviga livet. Det har kommit som en realitet till vår värld genom Jesus Kristus; den som tror på honom, äger redan här det eviga livet, och dock äger han det icke i dess fulländning. Han lever i den gamla tidsåldern med alla dess villkor, och dock hör han den nya tidsåldern till. Hans liv är redan en del av den nya tidsåldern, nämligen dess begynnelse, men dess fulländning inträder först vid de dödas u. 3. De dödas u. Liksom det kristna livet såsom u.-liv helt har sin grund i Kristi u., så är också den kristna tron på de dödas u. helt och hållet grundad på tron på Kristi u. Kristus uppstod icke blott för sin egen räkning, utan just såsom »förstlingen» för den på honom troende nya mänskligheten. I Kristi u. har »de dödas u.» redan tagit sin begynnelse. Detta antydes i Rom. 1:4. Man skulle där ha väntat ett ord om Kristi u.; i stället talas det helt allmänt om »de dödas uppståndelse». Kristi u. är så att säga första akten av »de dödas u.». Vad som har skett med Kristus såsom »förstlingen» och kyrkans »huvud», det skall ske på u:s dag också med dem som tillhöra honom: »Så skola ock i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till» (1 Kor. 15: 22 ff.. Så är tron på »de dödas u.» en integrerande del av tron på Kristus. U.-livet och det eviga livet är ingenting annat än fulländningen av det liv, som Kristus satt in i världen och vari den som tror på honom redan här har del. Därmed är både grundvalen given för tron på »de dödas u.» och gränserna satta för vår kunskap om hur u:s liv skall vara beskaffat. Det är dock här fråga om ting, »som intet öga har sett och intet öra har hört och som ingen människas hjärta har kunnat tänka». Under det att den re- 1070