UPPSTĀNDELSE ligiösa fantasien gärna sysselsätter sig med föreställningar om det nya u.-livets »huru», iakttager N.T. den största återhållsamhet på denna punkt. Typiskt i detta avseende är Pauli ställningstagande i 1 Kor. 15:35 ff. till frågan: »På vad sätt uppstå de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?» Pauli svar lyder: »Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött, och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp ... Men Gud giver det en kropp, sådan han vill». Liksom Kristi u. skedde genom en Guds maktgärning, så gäller detsamma om »de dödas u.». Emedan det kristna u.-hoppet är grundat på Kristi u. och på Guds maktgärning är det på en gång visst, och dock undandraget människans bestämmande samt öppet för Guds obundna möjligheter. Både vissheten och möjligheternas öppenhet komma till klart uttryck i 1 Joh. 3:2, där det heter: »Vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, är ännu icke uppenbarat. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom |lika.» Då de dödas u. i denna mening är knuten till delaktigheten i Kristi u., beror människans eviga liv på hennes tillhörighet till Kristus. Inför honom sker det eviga avgörandet med dess dubbla möjlighet. Därför talar N.T. också om u. i en tvåfaldig mening: att »uppstå till liv» och att »uppstå till dom» (Joh. 5:29; jfr Matt. 25:31 ff.). 4. De dödas u. och själens odödlighet. Under kristendomens fortsatta historia har den urkristna tron på »de dödas u.» i stor utsträckning blandats med den platonska tanken på »själens odödlighet». I urkristendomen och den första efterapostoliska tiden hade man ett klart medvetande om skillnaden mellan eller kanske rent av motsatsen mellan uppständelsetron och odödlighetstron. Som exempel kan anföras ett ord från Justinus Martyren: »Om I sammanträffen med sådana som säga sig vara kristna . och som påsta, att det icke finns någon de dödas u., utan att deras själar omedelbart vid dödens inträde skulle upptagas till himmelen, så hållen dem icke för kristna» (Dialog 80,4). Vad man framför allt stöter sig 1071 på i den platonsk-hellenistiska odödlighetsläran är tanken på att odödligheten skulle tillkomma människan redan på grund av hennes naturliga beskaffenhet. Läran om själens »naturliga odödlighet» förgriper sig på Guds gudom. I stället för att mottaga det eviga livet ur Guds hand och såsom en gåva av hans oförskyllda nåd, pockar människan på att äga det såsom en rättmätig besittning på grund av själens gudomliga natur. För den kristna tron är det däremot huvudsaken, att u. får förbliva en Guds gärning. Om människan som dör icke förblir i döden, så ligger grunden därtill endast i Guds vilja och makt. I stället för de grekiska »odödlighetsbevisen» sätter kristendomen tron på den Gud, som »är en Gud icke för döda, utan för levande» (Matt. 22:32) och tron på Kristus, dödens övervinnare, som själv gått igenom döden och uppstått igen och som, »när han blivit fullkomnad, blev för alla dem som äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning» (Hebr. 5: 9). Det kristna evighetshoppet har sin grund icke i en obändig livsvilja, som ej vill erkänna dödens makt, utan i tron på honom, som är u. och livet. Se även Död, Evigt liv, Livet efter döden. Litt.: P. Althaus, Die letzten Dinge (4 ed. Gütersloh 1933; sv. övers. De yttersta tingen, Sthm 1928); C. Stange, Das Ende aller Dinge (Gütersloh 1930); W. Künneth, Theologie der Auferstehung (4 ed. München 1951); F. Holmström, Det eskatologiska motivet i nutida teologi (Lund 1933); dens., Uppståndelsetrons konsekvenser (Lund 1938); A. Nygren, Den kristna kärlekstanken 2 (2 ed. Sthm 1947; jfr registret, »Odödlighet»); dens., Herdabrev (2 ed. Sthm 1949; sid. 113—127); dens., Kristus och hans kyrka (Sthm 1955); 7. Hahn, Das Mitsterben und Mitaufstehen mit Christus bei Paulus (Gütersloh 1937); T. Nikolainen, Der Auferstehungsglauben in der Bibel und ihrer Umwelt 1—2 (Helsingfors 1944—46); A. M. Ramsay, The resurrection of Christ (London 1946); H. Riesenfeld, art. Uppståndelse (i Svenskt bibliskt uppslagsverk 2, Gävle 1952); K. H. Rengstorf, Die Auferstehung Jesu (Witten/Ruhr 1952); K. Stürmer, Auferstehung und Erwählung (Gütersloh 1953); O. Cullmann, Unsterblichkeit der Seele und Auferstehung der Toten (i Theologische Zeitschrift 1956). A. Ngn 1072