URKRISTENDOMEN denne udfyldes tiden fra verdens nyskabelse efter floden til forjættelsestidens indtræden med Abrahams fødsel, 390 år. Fra v. 27—32 Tæraks slægtshistorie med Abrahams fødsel, giftermål og første prøvelse. — U. har — som det vil ses — et meget mørkt syn på den menneskelige natur. Og syndfloden ændrede intet. Mennesket vedblev at være ondt. Men Gud vidste råd. Han førte sine planer igennem — frem til forjættelsens bærer, Israels stamfader, Abraham. Litt.: Kommentarer til 1. Mosebog: A. Dillmann, Die Genesis (6. ed. Leipzig 1892; meget værdifuldt stof, særlig til det sproglige); H. Gunkel, Genesis (3. ed. Göttingen 1910; senere udgaver er nytryk; banebrydende for sin tid); dens., Schöpfung und Chaos in Urzeit und Endzeit (2. ed. Göttingen 1921); O. Procksch, Die Genesis (Leipzig—Erlangen 1924; udpræget litterærkritisk); S. Michelet—S. Mowinckel—N. Messel, Loven eller de fem Mosebøger (Oslo 1929; Genesis ved Michelet; overs. med fyldige noter); J. Skinner, A critical and exegetical commentary on Genesis (2. ed. Edinburgh 1930); S. Herner, Första Moseboken eller Genesis (Lund 1931); G. von Rad, Das erste Buch Mose (Genesis kap. 1—12: 9; i Das Alte Testament Deutsch 1, Göttingen 1949); S. H. Hooke, In the beginning (2. ed. Oxford 1950); C. H. Gordon, Introduction to Old Testament times (Veutner 1953; særlig kap. 2); C. L. Woolley, Ur of the Chaldees (New York 1938; da. overs. Ur i Kaldæa, Khvn 1942; kap. 1 om den store vandflod); H. Winckler, Keilinschriftliches Textbuch zum A.T. (3. ed. Leipzig 1909; deri den babylonske syndflodsberetning efter Berossos); J. B. Pritchard, Ancient near eastern texts relating to O.T. (Princeton 1950; sumeriske myter overs. af S. N. Kramer, akkadiske af E. A. Speiser); K. Tallquist, Gilgamesheposet. Översatt och förklarat (Helsingfors 1945); O. E. Ravn, Babylonske religiøse tekster (Indledning og overs. af Enuma Elish og Gilgamesh; i Verdensreligionernes hovedværker ved P. Tuxen og Å. Marcus, Khvn 1953). F.H. URKRISTENDOMEN är ett tänjbart begrepp. Särskilt den liktydiga termen »urkyrkan» användes ofta med värderande innebörd såsom måttstocken för sann kristendom och sunt kyrkoliv. Källornas knapphet och vår begränsade kunskap om deras bakgrund ger rum för önsketänkande. Med u. avses vanligen tiden från 1079 Jesu död till omkr. 150, varvid de Apostoliska fäderna* kan räknas som vittnen för u. Det finns dock goda skäl för att låta u. beteckna endast tiden fram till 1:a årh:s slut och alltså sammanfalla med den nytestamentliga tiden. Även om man måste räkna några av N. T:s böcker till 2:a årh., utgör 1:a årh. i många avseenden en enhet eftersom argumenten för t.ex. 2 Petr:s senare författardatum just understryker att en betydande förändring av den ursprungliga kristendomen ägt rum. Mer avgörande är på sätt och vis bestämningen av var u. börjar, d. v. s. av förhållandet mellan Jesu verksamhet och kyrkan* som en följd av påsk och pingst. Redan termen »kristendom» har en makt över tanken och historieskrivningen, som ofta fördunklar vår förståelse av u. »Kristendomen» är en religion vid sidan av andra. Jesus framstår då som religionsstiftare. Från en sådan utgångspunkt hamnar man lätt i långa diskussioner om vad som är det »nya» i kristendomen jämfört framförallt med judendomen*, med fariseer* och esseer. Därigenom avlägsnar man sig emellertid från u:s eget synsätt, där frågan om Jesu och kristendomens originalitet var helt underordnad de bibliska kategorierna »löfte — uppfyllelse». U. framträder icke som en ny religion vid sidan av judendomen, icke heller som en av profeten Jesus påbörjad reformation av den bibliska religionen. »De heliga — de utvalda — de kallade — Guds älskade — Guds Israel» och andra kristna självybeteckningar vittnar om u:s anspråk på att vara den legitima arvtagaren till G. T:s löften när dessa nu gått och går i uppfyllelse. Detta gäller icke endast på judisk grund och i relation till synagogorna* i diasporan utan även i hednisk miljö, såsom framgår av G. T:s starka ställning i u:s missionspredikan. För den utomstående tedde sig u., »de som voro av den vägen», som en sekt eller ett parti inom judendomen (Apg. 24: 14). Även på hednisk botten betraktades u. som en judisk sekt och dess anhängare åtnjöt judarnas religionsfrihet i Romarriket. När Neros vrede drabbar församlingen i Rom 1080