år 64 är den emellertid en från judendomen skild företeelse och måste i fortsättningen ha tett sig för de makthavande som ett av de många religionssamfund vilka från Östern bredde ut sig i Medelhavsvärlden. U. var en utpräglad storstadsrörelse. Till skillnad från mysteriereligionerna* vann den få anhängare i de högre socialgrupperna. Neros förföljelse hade varit begränsad till Rom, men under kejsar Domitianus (81 —96) drabbade förföljelsen stora delar av Romarriket och särskilt Mindre Asien, där kejsarkulten (se Härskarkult) var som starkast. Från judendomen hade u. ärvt sin exklusiva karaktär: Till skillnad från mysteriernas anhängare vägrade man kejsaren kultisk hyllning. Det var denna vägran som ledde till förföljelse. Det äldsta mer utförliga utomkristna vittnesbörd vi äger om u. utgöres av Plinius’ d. y. brevväxling med kejsar Trajanus (omkr. 110) beträffande denna kultvägran. Från samma tid äger vi i Ignatius’ brev ett exempel på hur de kristnas mod övergår i en intensiv längtan efter martyriet. Apostlagärningarna* ger en i stort sett trovärdig bild av u:s äldsta historia. Kring de tolv — ersättningsvalet efter Judas visar att tolvtalet var väsentligt, ehru termen »apostel»* för de tolv har sin egen historia — samlas allt större skaror av judar från både Palestina och diasporan. De deltaga i tempelgudstjänsten och samlas dessutom i privathus, där »brödsbrytelsen» äger rum, Petrus* är den självskrivne ledaren. Stora Rådets inskridande mot u:s ledare synes vara dikterat av rädslan för en messiansk revolt, som skulle ge romarna en förevändning att ingripa. En viss spänning synes ha uppstått inom urförsamlingen mellan de palestinensiska och de grekiska judarna i Jerusalem, men denna löstes i godo. Emellertid var det hellenisten Stefanus som blev upphovet till den första allvarligare förföljelsen. När de kristna tvingas att söka sig bort från Jerusalem stannar Petrus och de övriga apostlarna kvar — antingen på grund av att judarna icke identifierade dem med Stefanus’ predikan eller, troligare, på grund av att de såsom det nya Israels ledare voro bundna till 1081 URKRISTENDOMEN Jerusalem, platsen för Kristi återkomst. Först när Herodes Agrippa I (Apg:s Herodes), som var mån om de lagtrogna judarnas välvilja, låter avrätta Johannes’ broder Jakob*, och söker oskadliggöra Petrus, flyr denne ur staden. Urförsamlingens ledning övergår till dess mest vördade man, Herrens broder Jakob*. Petrus blir nu missionären bland de omskurna. Redan har kristna församlingar uppstått utanför Palestinas gränser. Antiokia synes erbjuda ett typiskt exempel. Man har vetat sig stå under urförsamlingens ledning. Till sin kärna har dessa församlingar bestått av omvända judar och proselyter, men liksom synagogorna i diasporan även hade anhängare som icke voro formellt upptagna som proselyter, har säkerligen dessa kristna församlingar innehållit hedningar. Innan Paulus* börjat sin missionsverksamhet synes dock frågan om de hednakristnas* förhällande till den judiska lagens bud om omskärelse och bordsgemenskap icke fått någon generell lösning. Vid apostlamötet i Jerusalem år 48 sker emellertid en uppdelning av kyrkans missionsverksamhet i det att Petrus får de omskurna och Paulus de oomskurna på sin lott, och de senare behöva endast iaktaga de »nödvändiga föreskrifterna» om att avhålla sig från avgudaoffers kött samt blod och otukt (Apg. 15:29). Enheten och Jerusalems överhöghet får sitt uttryck i de hednakristnas kollekt till urförsamlingen. Denna uppdelning, som är omvittnad både i Apg. och av Paulus själv i Gal. 2:7, innebar icke att jude- och hednakris tna församlingar organiserades sida vid sida, utan de två grupperna, som voro åtskilda på grund av sin olikartade situation i Guds frälsningsplan, levde tillsammans i en och samma församling. Det ledde till spänningar och motsättningar, dock utan att enheten sprängdes. Ett undantag utgjorde av naturliga skäl urförsamlingen själv. Apostlamötets uppdelning kom att bli ödesdiger för judekristendomen i trängre mening. Även om bilden av Jakob som en lagfrom jude, för vilken tron på Jesus som Messias var det enda som skilde honom från 1082