URKRISTENDOMEN lagsträng judendom, är sen och missvisande (se Jakob, Herrens broder), blev judekristendomen snabbt avskuren från u:s huvudström. När urförsamlingen flyr österut från Jerusalem under det judiska kriget (66— 70), börjar en ny fas i dess historia, se Judekristna. Samtidigt förlorar u. hastigt den syn på Israels plats i Guds plan som Paulus gett uttryck åt i Rom. 9—11. Judendomen blir fienden och Kristusmördaren rätt och slätt, icke det heliga och mest betydelsefulla missionsobjektet. Genom urförsamlingens exil och Jerusalems fall (år 70) banas också väg för församlingen i Rom att göra anspråk på ledarskap i kristenheten. Det tidigaste vittnesbördet härom är 1 Clemensbrevet (år 96), vari biskopen i Rom i auktoritativa ordalag ger kritik och råd till församlingen i Korint. Paulus’ verksamhet ledde till grundandet av ett flertal församlingar. Den relativt utförliga kunskap vi äger om de paulinska församlingarna måste emellertid kompletteras med ett kraftigt understrykande av det faktum att han inte var den ende missionären. Liksom bilden av u:s församlingsliv lätt röner för stort inflytande från upplysningarna i Korintierbreven, blir bilden av u. i dess helhet lätt alltför paulinsk. Vi vet att Paulus undvek de platser där det redan fanns kristna församlingar (Rom. 15: 20). Vi saknar emellertid närmare kunskap om sådana församlingar. Man antager allmänt att församlingar som de i Rom och Alexandria börjat utan någon organiserad mission, Kristna från skilda delar av riket strålade där samman och sökte sig till varandra, vanligen via synagogorna. Om de första kristna ansatserna i Egypten och Mesopotamien vet vi intet med bestämdhet, men mycket tyder på att den äldsta kristendomen haft en karaktär som senare kom att stämplas som irrlära, vanligen av gnostisk art. Traditionen om hur apostlarna uppdelat den då kända världen mellan sig och färdats vida som missionärer saknar stödet av tillförlitliga källor. Den tidiga förekomsten av kristendomstyper som senare fördömdes tillspetsar frågan i vad mån u. rönt inflytande 1083 från andra religiösa rörelser änjudendomben. På detta område synes aktuell religionshistorisk och nytestamentlig forskning iakttaga en större återhållsamhet än vad som var fallet några decennier tidigare. I stället för direkt inflytande betonar man den gemensamma hellenistiska miljön, den delvis omedvetna omtolkning av semitiska begrepp som följer med den grekiska språkdräkten o. s. v. Mysteriereligionerna* och särskilt gnosticismen* i dess iranska form står dock alltjämt i förgrunden. Uppfattningen om Paulus som den som förvandlade Jesu enkla lära till en hellenistisk mysteriereligion har väl aldrig tagits på fullt allvar av forskningen. Vår ökade kunskap om judisk apokalyptik och hellenistisk diasporajudendom har gjort det möjligt att förstå Paulus bättre i hans judiska sammanhang än genom hänvisningar till utomjudiska inflytanden under hans missionsverksamhet. Se vidare Antiken och den kristna kyrkan. Texterna från Qumran vid Döda Havet utgör ett värdefullt tillskott till den intertestamentala litteraturen och ger oss bl. a. en bättre förståelse av det i N. T. anade sambandet mellan judaistiska tendenser och gnostisk spekulation. För u:s del erbjuder dessa nyfunna texter vidare värdefullt parallellmaterial för u:s organisation och dess messianska självmedvetande. U:s medvetande om att kyrkan är det nya gudsfolket och att varje lokalförsamling även om den utgjort en oansenlig »husförsamling», utgör en del av de utvaldas skara, är det sammanhållande bandet inom u. I den lokala församlingen är likaså frälsningsmedvetandet, vissheten att genom dopet ha införlivats med de utvalda, grundval och förutsättning för gemenskapen. Förvisso har apostlar, biskopar och presbyterer verkat i kraft av gudomlig auktoritet, som icke vilat på församlingens val och vilja i modern demokratisk mening. Val och lottkastning nämnas sida vid sida och bägge var i lika mån ett uttryck för Andens ledning. Det starkt auktoritativa draget inom u. får emellertid inte skymma det faktum att den enskilde kristne kände sig meddel- 1084