UTKORELSE våra källor ge av u., har som föremål Guds handlande icke blott med Israel utan med hela mänskligheten. U.-tanken har i G.T., som det förefaller redan från början, en överraskande universell karaktär. Det är betecknande, att Herrens löfte till Abraham i 1 Mos. 12:2 f. slutar med orden: »I dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.» U. betyder icke i G.T., att Israel såsom privilegierat ensamt utvalts till frälsning, medan andra folk förkastas. Historieskildringen i Genesis vill åskådliggöra hurusom Herren skapat hela mänskligheten för att ge den en sann gudskunskap och skänka den rikliga välsignelser under hans ledning. Men mänskligheten försyndade sig mot Gud, och straffades fördenskull bl.a. med syndafloden. Eftersom Guds syften måste fullföljas, utvaldes Abraham och genom honom folket Israel till att förverkliga Guds planer. Sedan Abrahams tid eller, som det också kan sägas, sedan uttåget ur Egypten och Sinaiförbundet intager Israel en särställning bland folken. Israel är det utvalda folket. Dess uppgift karakteriseras i 2 Mos. 19:6 på följande sätt: »I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.» Enligt den djupare uppfattningen av u. som finner uttryck bl.a. i profeternas förkunnelse, innebär Israels u. icke, att Guds frälsningsplan letts in på ett s.a.s. smalare spår. Även där intresset samlar sig omkring Israel och dess framtid är icke den universella aspekten övergiven. Israel är det redskap Herren använder för att förverkliga sin universella frälsningsplan. Folken skola ha Israel s. a.s. som åskädningsmateriel så att de upptäcka och erkänna Herrens sanna väsen och vilja. För det utvalda folket innebar u. att Herren slösade sina välgärningar på det. Han avsåg att göra det till ett stort och mäktigt folk, såsom det upprepade gånger framhålles i Genesis i löftena till fäderna. Han följde folket på alla dess vägar, och visade sin omvårdnad och kärlek i mäktiga gärningar, främst bland dem uttåget ur Egypten. Att Herren förde ut folket »med stark hand och uträckt arm» (2 Mos. 6:6, 13:3; Ps. 136: 12 0.s.v.), blev för alla tider ett bevis på Herrens osvikliga kärlek till sitt folk. Israels sär- 1087 ställning innefattade emellertid icke blott privilegier utan också ett stort ansvar. Israel mäste hålla fast vid sin kallelse och vid sin orubbliga tro på Herren. Annars äventyras u:s välsignelser. Folkets plikter kunna konkret uttryckas i bud och bestämmelser, som i stor utsträckning röra den mänskliga samlevnaden, rättens och rättfärdighetens vidmakthållande. U. står och faller med förverkligandet av Guds vilja. Folket kan förkastas trots u., om det bryter mot Guds bud. Se t.ex. Am. 9:7 f; Mik. 3:11 f.; Jes. 28: 14 ff. Om Israel på grund av sina synder mäste förkastas kommer Guds plan icke desto mindre att förverkligas. Profeterna tala om en »rest», som skall bliva kvar, efter det katastrofen gått fram över folket. Denna rättfärdiga rest skall bliva bärare av löftena. För att åskådliggöra u. använder G.T. en hel serie bilder och formler. Israel är Herrens älsklingsplantering, Jes. 5:7, hans arvedel, 5 Mos. 4:20; 2 Sam. 14:16; Joel 2:17 o.s.v., Herrens hjord, Jer. 13:17; Hes. 34: 31; Ps. 23: 1 o.s. v. Israel har upptagits eller adopterats till barn av Herren, Jes. 1:2, 43: 6; Hos. 9:10 o.s.v. Israel är Herrens brud och älskade, Jer. 2:2; Hos. 12: 19 o.s.v. När betoningen ligger på förpliktelser och rättigheter i anledning av u. talas det om fö rbundet mellan Herren och hans folk. U.- tanken kunde ge upphov till ett starkt självmedvetande hos folket. Jfr de s.k. bileamsprofetiorna, 4 Mos. 23 och 24. Detta kunde religiöst sett innebära en fara. Profeterna angripa energiskt folkets falska säkerhetskänsla. Hos. 8: 2 f.; Am. 9: 10; Mik. 3: 11. U.- tanken har medverkat till att judarna många gånger under historiens lopp isolerat sig från sin omgivning. Men u.-tanken har också betytt ett incitament till mission. Lägre föreställningar i anknytning till u. ha i G.T. sin motvikt i en levande känsla för nådestanken. Det var icke folkets förtjänst utan Guds förbehållslösa kärlek, som verkat u. Se t. ex. 5 Mos. 7:7 f. Därför blir också tacksamhet ett naturligt uttryck för folkets känslor gentemot den Herre, som utvalt det. Se t.ex. Ps. 44: 4. I N.T. betraktas den kristna församlingen 1088