- Project Runeberg -  Nordisk teologisk uppslagsbok för kyrka och skola / 3. P - Ö. Register /
1089-1090

(1952-1957)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utkorelse - Utlandsverksamhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som arvtagare till löftena åt Israel. Se Fil. 3: 3. Egendomsfolket, det utkorade folket utgöres av Jesu lärjungar, 1 Petr. 2: 9. Se även Predestination. Litt.: K. Galling, Die Erwählungstraditionen Israels (Zeitschr. f. Alttest. Wiss., Beiheft 48, Giessen 1928); H. H. Rowley, The biblical doctrine of election (London 1950); G. Gerleman, Till den gammaltestamentliga utkorelsetankens symbolik (i Svensk teol. kvartalskr. 1946). L. G. R. UTLANDSVERKSAMHET. Sverige. Den svenska kyrkans verksamhet bland landsmän i utlandet grundlades i huvudsak under stormaktstiden, då Sverige framträdde som de evangeliskas skyddsherre. Den rena lutherska lärans bestånd var den främsta motiveringen, markerad av att ingen svensk församling uppstod i det evangeliska Tyskland, medan svensk kyrklig verksamhet eljest begyntes i Paris och London, ja, så långt bort som i Lissabon och Konstantinopel, för att inte tala om i Amerika. Den äldsta utlandsförsamlingen grundades 1626 i Paris. De huvudsakligen tysktalande lutheranerna i denna stad lyckades då utverka rättighet för den svenske prästmannen Jonas Hambraeus att hålla gudstjänster för sina trosfränder. Denne knöts i fortsättningen till den svenska beskickningen, till vars kapell tidtals både en svensk och en tysk präst voro knutna. Denna kyrkliga verksamhet fortsatte ända till fredsbrottet mellan Gustaf IV Adolf och Napoleon 1806. Först 1859 förordnades en ny svensk legationspredikant. 1878 kunde det lilla Sofiakapellet invigas, som 1913 ersattes av den nuvarande ståtliga kyrkan. Bland församlingens mera betydande präster under senare tid märkas Nathan Söderblom* och Sam. Stadener. Då den svenska armén under stormaktstiden drog i fält, åtföljdes den av många civila befattningshavare, kvinnor och barn, varför små svenska utlandsförsamlingar kommo att uppstå på de ställen, där längre uppehåll gjordes. Särskilt bekant är garnisonsförsamlingen i Bender. I detta sammanhang bör erinras om den vittutgrenade verksamhet, som de under det stora nordiska kriget tillfångatagna prästerna utförde bland 35 1089 UTLANDSVERKSAMHET nödlidande och olyckliga landsmän i Ryssland och Sibirien. Från Bender sände Karl XII 1709 en präst till Konstantinopel för att som ambassadpredikant verka bland de svenska fångar, vilka sålts som slavar till Turkiet. Även till andra beskickningar knötos tidtals särskilda präster. Efter att tidigare ha delat kyrka med tyskarna sökte sig svenskarna i London vid början av 1700-talet till den dansk-norska kyrkan. Efter fredsbrottet mellan Sverige och Danmark beslöto de emellertid 1710 att bilda egen församling. Denna anhöll hos biskop Jesper Swedberg* i Skara att såsom pastorat bli lagd under dennes stift. Sedermera flyttades stiftstillhörigheten till Uppsala. Egen kyrka fick församlingen 1728. Orsaken till att Londonsvenskarna vänt sig till biskopen i Skara var den betydande insats, som denne gjort för den kyrkliga verksamheten i Amerika. Denna är jämngammal med grundandet av den svenska kolonien Nya Sverige vid Delaware 1638. Redan 1641 eller 1642 byggdes en liten träkyrka, den första lutherska kyrkan i Amerika. Kring denna och dess under hand från Sverige anländande präster utvecklades ett församlingsliv av gängse svensk karaktär med gudstjänster och katekesförhör. 1655 erövrades kolonien av holländarna och övergick 1664 till England. Till en början fortsatte den kyrkliga verksamheten, men 1688 dog den ende kvarlevande prästen. Delawaresvenskarna vände sig då till Sverige, där Jesper Swedberg tog saken om hand och energiskt förde kolonisternas talan hos Karl XI. Själv blev han av konungen förordnad till »eforus över de svenska församlingarna i Amerika» — han kallade sig ibland »Amerikas biskop». Som sådan sände han ut en rad svenska präster, under vilkas ledning det kyrkliga livet åter kom i gång. Nya församlingar grundades och nya kyrkor byggdes. Från 1737 sorterade »amerikanska missionen» under ärkebiskopen och domkapitlet i Uppsala. Ända fram till 1789 utsändes svenska präster, av vilka den siste dog så sent som 1831. Då hade den svenska befolkningen praktiskt taget helt amerikaniserats 1090

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 3 01:43:01 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntu/3/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free