WALLIN kredse ind i fælles interesse for sognekirken og om lettere at kunne ophæve v., når der på et givet sted ikke mere var brug for dem. Kun grundtvigske kredse har gjort brug af v. og længe stod v. for dem som den ideale ordning, udtryk for grundtvigianismens og venstrebevægelsernes drøm: frie menigheder om frie præster. Lejlighedsvis så man dog, at præsten i en »fri» kreds netop er bundet — af krav om anskuelsesfællesskab med dem, der vælger og lønner. Af politiske partier gik Det radikale Venstre officielt ind for en statskirkelig, independentisk v.-ordning. V.s tal blev aldrig stort, men i kraft af ofte ypperlige ordførere og som åndscentrer for vide områder blev de ledende i grundtvigianismen og bestemte dens kirkepolitik til op ìi det 20. årh. Imidlertid brød det kirkelige demokrati igennem og sikrede (inspireret af v.) sognemenighedernes præstevalgsret (reelt 1904, formelt 1912), og under demokratiske forhold mistede v. en del af deres élan; kun få nye er dannet i dette årh. og den grundtvigske kirkepolitik led nederlag overfor det voksende sogneselvstyre. V. er nu mere milieu end bevægelse, mere bærer af tradition end af nybrud, og grundtvigianismen er siden 1920rne blevet udtalt sognekirkelig. V.s åndelige præg adskiller sig nu næppe meget fra sognemenighedernes. Valgmenighedernes tal: Københavns stift: 4; Roskilde: 3; Fyen: 5; Lolland-Falster: 1; Ålborg: 2; Viborg: 5; Århus: 7; Ribe: 4; Haderslev: 1; ialt 32. Hertil kommer i realiteten et lignende tal af grundtvigske frimenigheder, formelt udenfor folkekirken, men med ret til brug af sognekirkerne. Se også Frimenighed, Grundtvigianismen. Litt.: De grundtvigske fri- og valgmenigheder, udg. af A. Højmark—U. Hansen (Odense 1944); Kirkelig haandbog, udg. af P. Nedergaard (Khvn 1955); A. Nørgaard, Grundtvigianismen 1—2 (Khvn 1935—36); H. Koch, Danmarks kirke gennem tiderne (Khvn 1949); P. G. Lindhardt, Vækkelser og kirkelige retninger i Danmark (Khvn 1951). P. G.L. VALLFÄRD, se Heliga platser. WALLIN, Johan Olof, svensk ärkebiskop, skald, psalmdiktare (1779—1839). W. föddes i ett fältväbelshem i Stora Tuna i Da- 1107 larna, kom i Falu skola 1787 och till Västerås gymnasium 1796 samt bley student i Uppsala 1799, fil. mag. 1803, prästvigd 1806, teol. adjunkt vid Karlbergs krigsakademi s. å., slottspastor därst. 1809, teol. lektor och kyrkoherde i Solna, samt teol. d:r s.å., en av de aderton i Sv. akad. 1810, kyrkoherde i Adolf Fredrik i Stockholm 1812, domprost i Västerås 1816, pastor primarius 1818, ordensbiskop 1824, ärkebiskop 1837. Redan under skol- och studentåren gjorde sig W. känd som lycklig skald. Han fick 1803 Sv. akad:s andra pris för några översättningar från Horatius och 1805 belönades han för den helt i den gamla skolans stil fattade lärodikten »Uppfostraren». En ännu större berömmelse och dubbelt pris vann W. genom sin sång över Gustaf III i anl. av avtäckandet av den Sergelska statyn 1808. Talrika tillfällighetsdikter (bl.a. tämligen oförargliga dryckesvisor i tidens stil) och allvarliga längre dikter (Försakelsen, Hemsjukan m. fl.) flöto under årens lopp ur hans penna. Från 1810-talet kan man, jämsides med hans samtidigt förändrade uppfattning i psalmfrågan, iakttaga ett visst närmande till romantiken. Hans sista större dikt, »Dödens ängel», ett av världslitteraturens mest grandiosa dödsoden, tillkom under intrycket av kolerans härjningar i huvudstaden 1834 men trycktes först efter hans död. W. var ingen lärd teolog. Hans verksamhet var alltid inriktad på kyrkans och församlingarnas aktuella behov. I två hänseenden har han härvid haft ett oberäkneligt inflytande. Som predikant och andlig vältalare anslöt sig W. till en början till Lehnberg, men senare blir innehållet fulltonigare och framställningen enklare. Det platoniserande inslaget, moralismen och uppskattningen av medborgerliga dygder och förtjänster är emellertid hela tiden påfallande; trots ett flitigt bruk av bibelord saknade de allvarliga och väckta i samtiden, liksom de gjort senare, i hans predikningar biblisk kraft och djupare andlig erfarenhet. I fråga om själva diktionen och utförandet har W. knappast haft någon like i vårt land; bl.a. har B. von Beskow (i en levnadsteckn., som inledde W:s postumt utg. Predikningar) 1108