vältaligt vittnat om den nästan hypnotiska verkan W. hade på åhörarna. Höjdpunkten härutinnan betecknar kanske W:s tal vid invigningen av nya kyrkogården i Stockholm, i vilket tal, jämte samtida vittnesbörd om händelsen (då likvisst kritik icke heller saknades), man får en livlig föreställning om med vilket mästerskap W. kunde utnyttja alla sina stora resurser som talare, ett finstämt och välljudande språkligt instrument och en underbart nyanserad röst. I bildade hem förblev under generationer hans predikningar (Predikningar, 3 bd, 1840—41, många gånger, senast 1929—30 omtr., Ny årg. 1850—52) den vanliga söndagspostillan. Särskilt uppskattade blevo också hans tillfällighetstal, framför allt jordfästningstalen med mestadels korta personalier (Religionstal vid åtskilliga tillfällen, 3 bd, 1825—31, ny uppl., 4 bd, 1859—60). För äåtskilliga samtida och senare predikanter bleyv W. den visserligen sällan uppnådda förebilden. Sin mest bestående insats gjorde emellertid W. såsom psalmdiktare. Den psalmbok, som med rätta burit hans namn och som brukades under mer än ett århundrade, är, liksom W:s egen psalmdiktning, naturligtvis präglad av sin tid; i båda kan man iakttaga en spänning mellan neologi och en mera positivt kristlig uppfattning. I sina tidigaste psalmförsök (två häften 1807, med bidrag av Choræus, och ett 1809) och i sitt arbete i psalmbokskommittén av 1811 delade W. ännu upplysningstidens smak och korrigerade och moderniserade i dennas anda äldre psalmer, men från 1812 fick han, jämsides med en större förståelse för den gamla bibelsvenskans värde (det har ansetts, att W. med sitt avstyrkande memorial vid riksdagen 1815 om antagande av ny översättning av N.T. besparat landet denna tvivelaktiga förmån), en mera konservativ eller som det sagts (av Liedgren) »historisk-romantisk pietetssynpunkt» på psalmen; i fråga om nydiktade psalmer företräder han ännu vid denna tid det akademiska stilidealet. Hans nya syn på frågan kommer i stigande grad till synes i de följande årens arbete och förslag. 1816 anförtroddes honom ensam av Kungl. maj:t att framlägga ett 1109 WALLIN Johan Olof Wallin. Oljemålning av J. G. Sandberg 1841. förslag, som s.å. blev färdigt och tryckt. Efter några ändringar, tillägg och utbyten av psalmer godkändes detta »Förslag till svensk psalmbok» av psalmbokskommittén och stadfästes av Kungl. Maj:t 29/9 1819 till bruk efter församlingarnas eget fria val (allmänt påbjuden blev aldrig 1819 års psalmbok). Av de i denna ingående 500 psalmerna anses omkr. 150 vara original av W. och omkr. 200 översatta eller omdiktade av honom. W:s egna psalmer, liksom hans psalmbok i sin helhet, präglas, som man sagt, av borgerlighet och romantik. Båda värdera och mana till borgerliga dygder och humanitet, till plikttrohet, förnöjsamhet, försonlighet och människokärlek, men ge också gripande uttryck åt dödstanken, främlingskänslan och lyftningen till en högre värld, ofta i starkt platoniserande riktning. Kritiken satte också ofelbart in på denna punkt. För den evangeliska folkväckelsen blev den ibland krasst framträdande semipelagianismen och den någon gång svulstiga retoriken till anstöt, och 1695 års psalmbok kom därför att på sina håll i vårt land bibehållas vid den offentliga gudstjänsten ända till slu- 1110